Kategoriarkiv: konstskolor

Plock ur kistan – del 1

1 svar

I september inledde jag en grov inventering av mina morföräldrars, Teodor och Greta Schalins teckningar, skisser och andra oinramade arbeten som förvarats i en stor svart kista i ungefär hundra år. De senaste 30 hemma hos oss. Uppskattningsvis rör det sig om kanske hundra pärmar, paket och skissböcker i olika storlek. Sammanlagt tusentals bilder. Jag räknar med att arbetet kan ta ett år eller mer. Inspirerad av konstnärsbekanta på Facebook kommer jag att presentera plock ur arkivet under processens gång. Det blir roligare så.

Kistan är ca 190 cm lång, 60 bred och 35 djup. Den ena hälften innehåller företrädesvis verk av Greta, den andra av Teodor. Men det är inte helt konsekvent. Det finnas också enstaka verk av andra konstnärer.

Jag startade bloggen, ”Rötter och annat” när jag började sortera och studera de släktbrev jag förvaltat ungefär lika länge som ovan nämnda kista. Det arbetet blev klart i september 2021. Under, och efter den processen var de flesta inlägg illustrerade berättelser. I fortsättningen är mitt syfte enbart att visa bilder. Jag kommentarer dem bara i de fall jag råkar ha bakgrundsuppgifter om dem. För det är inte bara för att jag pantat på materialet som jag känner mig manad att inventera det. Det är också på grund av släktbreven som jag läst. Mycket har jag glömt, och breven finns numera i Åbo Akademis handskriftssamling, men mina avskrifter har jag fortfarande kvar – och bloggtexterna som jag uppskattar mer och mer ju mer jag glömmer.

En del av innehållet i kistan kunde få skatta åt förgängelsen, men det finns också sådant som kunde höra hemma i något arkiv, och/eller intressera andra släktingar, konstvänner och forskare. För att kunna diskutera samlingens framtid behöver jag en helhetsbild av innehållet. Jag går igenom pärmarna en i taget, räknar och kategoriserar bilderna, fotograferar typexempel och det jag vill komma ihåg.

I september gick jag igenom de första sju pärmarna. De innehåller nästan enbart arbeten av Teodor, i huvudsak från 1900-talets två första decennier. Han inledde sina studier hösten 1900 i Helsingfors, där han bodde och arbetade större delen av perioden. År 1917 utsågs han till lärare vid Åbo ritskola, där han blev bekant med Greta. De gifte sig 1921.

Under teckningarna till vänster har Teodor skrivit med blyerts: ”Mina första teckningar i H:fors (under Ahlstedts tid 1900, hösten)”. Arbetet finns omnämnt i ett brev till föräldrarna. Han hade ritat en uppstoppad fågel, och sedan efter levande modell och fått uppmuntran av Ahlstedt. När han skrev brevet (27.11) hade han dagen innan fått beröm också för en annan teckning. Han var så glad och belåten att han ville överge universitetsstudierna och satsa helt på konsten. Första läsåret studerade han flera ämnen vid Helsingfors universitet, men trivdes bäst i universitets ritsal. Fredrik Ahlstedt var lärare där 1892–1901. Bilden t.h. kan också vara därifrån (På baksidan finns flera skisser, och där står 1903, och ”Universitet” – men inte vilket). Han skrev in sig vid Ateneum (Finska Konstföreningens ritskola) hösten 1901, men besökte universitetets ritsal också efter det.

Till vänster två modellstudier från Paris. Den med fyra teckningar av en kvinnlig modell är daterad 1903, Ecole de la Grande Chaumière, och den stående manliga modellen Paris 1905. De båda modellstudierna till höger är tecknade i Berlin senhösten 1919. Jag har inte stött på några brev av Teodor från den första Parisresan, och inte heller från Berlin. Våren 1903 reste han i Italien och på sommaren var han i Finland. I oktober nämns obestämda resplaner och en studiekamrat i Paris. Under den andra Parisvistelsen arbetade Teodor med altarmålningen för Vahto kyrka, som jag presenterat i ett tidigare inlägg. (Paris Vahto 1906, publ. 1.9.2020) Perioden ägnades ett eget kapitel i essäboken Albertos blick, om fötter, konst och Paris (Sannsaga 2017). I Berlin hade Teodor sällskap av sin första hustru, Aili Tallgren. De återvände till Åbo i mars 1920. De var gifta 1910–1921. (Se närmare inlägget ”Huset i Alberga (1910–18)”, publ. 11.1.2025).

I den sjätte pärmen jag gick igenom stötte jag på tre seriebilder som skildrar halvvuxna barn som rullar snöbollar för ett snöslott. Bilderna låg inne i en pärm av vikt kartong. Framsidan har titeln Pallas Athene. På baksidan står: Tryckt hos mig. Vid första ögonkastet tolkade jag det som ett trivialt beställningsarbete, men insåg sedan att bilderna ingick i ett lärdomsprov, som Teodor behövde för sitt pedagogiska värv. Nere på pärmens framsida har han skrivit med blyerts: ”1918. Praktiskt prof i Svenska Normallyceet”. Provet finns omnämnt både i släktbreven och i Teodors rimmade och illustrerade krönika över året 1918 – en julgåva till föräldrarna – som är tecknad i samma stil som lärdomsprovet. Serierutan nere till vänster är från årskrönikan (liksom bloggens vinjett) och skildrar auskulteringen i huvudstaden: Teodor gestikulerar, en elev markerar och en kritisk bedömare följer undervisningen. (se ”Rimmade resonemang”, publ. 16.10.2020). Fru Aili uppmanade honom – understödd av hans ytterst samvetsgranne fader – att inte ta alltför allvarligt på provet. ”Ajattele, sitäkin hän sanoi, hän juuri, tunnollisuus itse.” (27.9.1918) Teodor inledde sin lärarbana i Helsingfors 1909 (se ”Fritz Hilbert”, publ. 24.1.2020). I Åbo undervisade han, förutom i Åbo ritskola också i Svenska klassiska lyceum, och Turun lyseo.

Replot 1907. Till vänster “I väntan på posten”, blyerts och vattenfärg. (På baksidan pennteckningar från samma situation: sittande gubbe med pipa, en mansprofil och tecknarens vänstra arm med ritblocket). I mitten oljemålning på duk, sign. T.S. Replot -07. Till höger en laverad miljöstudie till oljemålningen. På laveringens baksida är mannen på oljemålningen avporträtterad i helfigur rakt framifrån, i vattenfärg, sittande på trappan till en strandbod. Näsan, mössan och den randiga blusen går inte att ta miste på. Porträttet finns också som färgpennsteckning med texten: Fiskaren ”Öschman” på Vallgrund.

Några brev som skulle berätta mera ingående om Teodors tid i Replot har jag inte hittat, men det finns ett dussin brevkort därifrån – det första är postat 29 juni, och det sista 30 oktober 1907. Han bodde av allt att döma i Vallgrund, men gjorde också resor till Björkö. En god vän till honom, Anders Johan Dahl – folkskollärare i Vasa – var son till en fiskarbonde i Björköby. De lärde känna varandra på 1890-talet under Dahls studietid vid Nykarleby seminarium. (se ”Zachris och Alma”, publ. 18.2.2023) Teodors far var seminariedirektör då, och föräldrarna tog sig an den fattige fiskarsonen som sommartid var anställd som trädgårdsbiträde. Teodor och han började skriva brev till varandra under Dahls första år som lärare i Purmo. Vänskapen fördjupades med åren, och brevväxlingen fortsatte till Dahls död 1950. Bland Teodors efterlämnade särtryck finns ett utdrag ur Österbottnisk årsbok om Anders Johan Dahl (1957). En text handlar om den pedagogiska gärningen, en om trädgården Yxgärde – och Teodors om Konstälskaren John Dahl. Där nämns Replot-vistelsen. ”Det var först under nämnda Replot-sommaren jag fick bilden av den verklige John Dahl klar för mig, när jag såg honom mot bakgrunden av Björköby. Aldrig förr hade jag anat att denne min vän, som visade en så naturlig nobless i sätt och väsen, hade fått denna egenskap liksom kulturprägeln överhuvud som en gåva av miljön där hemma i Björköby…”

Interiören är från Teodors och Ailis ateljéhus i Alberga, signerad 1911 (otydligt, men sannolikt). Blyertsteckningen är från år 1916. Vid den tiden bodde Teodor och Aili i en hyreslägenhet på Vinkelgatan 7 i Helsingfors (Kronohagen). Antagligen en fönsterutsikt. Samma vy förekommer på några andra bilder. Till höger ett självporträtt från 1918

”Ritskolelev (död ung)”

Lämna ett svar

I ett A-4 kuvert, på vilket det står skrivet med min systers handstil ”Magga titta, Ritskolelev”, finns ett mindre kuvert där det står med rött ”Kirje”, och med blyerts ”Ritskolelev (död ung)”. Det lilla kuvertet innehåller ett brev och fem karikerade situationsbilder från Åbo ritskola, och det stora dessutom ett 20-tal utkast till sagoillustrationer.  Brevet är daterat den 12.2.1919.

Min morfar Teodor Schalin var lärare i Åbo ritskola 1917–1940. På 1980- och 1990-talen ägnade jag mig tidvis åt forskning kring Åbo ritskola. ”Magga titta, Ritskolelev” syftar på detta, och måste ha skrivits 1994 då vi tömde mina morföräldrars bostad.

Kuvertet drunknade sedermera i det övriga materialet, och dök upp 25 år senare, då ritskolan var slutbehandlad för min del. Jag hade kunnat använda situationsbilderna i skolans historik som utkom 1996. Nu tedde sig teckningarna i flera avseenden värdelösa, så jag flyttade kuvertet med innehåll till kategorin ”får slängas”.

För det finns gott om andra, motsvarande bilder av ritande elever, bl.a. i den handgjorda skoltidningen Piirtäjä. De färglagda sagoillustrationerna är habila, men opersonliga. De mera skissartade i bara blyerts såg vid första anblick mest ut som småbarnsklotter. Dessutom är bilderna för små (10 x 14,5) för att platsa på en vägg eller utställningsskärm. Och det kanske mest avgörande – elevens namn framgår ingenstans.

Spara, slänga, eller ge bort? Och i så fall vart? Finns det överhuvudtaget någon instans, eller person som kan tänkas vara intresserad? Reder man upp ett slumpmässigt hopkommet släktarkiv ställs man ständigt inför dessa frågor. En bakgrund som museiarbetare gör det inte lättare. Jag vet alltför väl att offentliga samlingar inte vill ha allt som erbjuds. Varje objekt, hur litet det än är innebär arbete. Och om ingen har användning för, och frågar efter den okända ritskolelevens teckningar – varför då spara?

Jag valde slänga. Det var inget lätt beslut, så jag tänkte på det ännu när jag gick i säng på kvällen.

På morgonen plockade jag upp dem ur papperskorgen igen. Jag kan ju fota dem, och ägna dem en bloggtext innan de skattar åt förgängelsen, tänkte jag. Det var först när jag fotograferade teckningarna, och förstorade upp dem på bildskärmen, som jag upptäckte hur uttrycksfulla de ’klottrade’ människofigurerna är, och hur farsartat scenerna är skildrade. De besjälas av samma ironiska distans, och är lika ’fulla i fan’ som självporträttet av den arga flickan vid staffliet.

Varför hon är arg? I kanten av bilden har hon skrivit att hon står fem timmar om dagen. Dessutom kunde det vara ganska enerverande att teckna av gipser, såsom nybörjarna fick göra. Ålänningen Joel Pettersson, som avbröt sina studier några år innan flickan daterade sitt brev, skriver i en postumt utgiven textsamling om en pojke som blir så arg att han sparkar omkull stolen som gipsfiguren står på, så att gipsen ”brakar till golvet och går i smitter smatter.”

Det framgår inte till vem brevet är skrivet. Det står bara ”Hyvä ystävä” – bästa vän. Hon skriver för att mottagaren undrat hur det går. Stilen är lakoniskt humoristisk. Hon nämner en utflykt till Nådendal med sparkstötting, som fick deltagarna att röra sig som trähästar efteråt. Hon var lyckligtvis inte med. Hon jämför språkblandningen i ritskolan med Babels torn. Folk är av olika nationaliteter, man talar olika språk, utstöter oartikulerade läten och viftar med armarna för att göra sig förstådd.

I mitten: Kielten sekotus Baabelissa (språkblandning i Babel) / Till höger: Onpa siinä kyllin opettajaa ruumiillisesti —  (Nog är det tillräckligt lärare kroppsligen)

Gossen Fritz Hilberts teckningar – som jag lyfte fram i förra inlägget – var avancerade när det gällde perspektiv, stridsscener och konstruktioner, men när det gällde mänskor stela och klumpiga. Ritskolelevens bilder är också ojämna. Jag finner de färglagda illustrationerna anemiska och tafatta, medan blyertsskissernas uttrycksfullhet väcker intresse.  Kroppsställningarna ser inkända ut, som fångade med teatralisk inlevelse, och mimiken tyder på skarp iakttagelseförmåga. Dessutom får man en känsla av att hon driver med hela sagokonceptet och dess klichéer.

Det känns fräscht och modernt. Konstaterade jag. Frågade mig varför, och kom av mig i skrivandet. Jag associerade till texter jag någon gång hänvisat till rörande kvinnors upplevelse av språkförbistring i en manlig värld. Och mera generellt, till synliggörandet av subversiva drag inom konst och kultur hos förtryckta och socialt underordnade befolkningsgrupper.  Jag plockade fram böcker ur hyllorna, och funderade på paralleller när jag promenerade, åkte buss eller vaknade till på natten. Efter ivern över tänkbara läsarter kom rädslan för övertolkning. Jag vet ingenting om tecknarens känslor och åsikter. Bara för att skisserna är roliga behöver de inte uppfattas som kritiska. Barn leker, ungdomar fantiserar. Fåniga klassmarkörer har alltid väckt löje. Tecknaren kan ha klottrat roliga figurer och situationer på skoj, utan att mena någonting (vad betyder egentligen mena?). Kanske fann hon illustrationsuppdraget barnsligt (var det ett uppdrag?).

Sedan förirrade jag mig i funderingar kring dikotomier och gråskalor. Gränser dragna i vatten. Medvetet och omedvetet. Revolt och anpassning. Lek och allvar. Destruktivt och konstruktivt. Och påminde mig om hur olika man uppfattar bilder, och hur sättet att se på konst förändras över tid. Det finns hur mycket tankegods som helst att väva in i en betraktelse kring dessa skisser. Och då har jag inte ens frågat mig vilken saga de illustrerar.

Det är lätt att tappa fokus i arkivarbetet. Stannar man upp och börjar fundera kan man hamna var som helst. Gossen Fritz Hilbert fick mig att ta reda på bakgrundsfakta, medan ritskolelevens sagoskisser gav upphov till grubblerier. Ojämnheterna i gossens arbeten väckte inga frågor eftersom de motsvarade bilden av vad pojkar intresserar sig för, och det föll mig aldrig in att leta efter kritik eller ambivalens i hans krigsmotiv. När det gäller ritskoleleven var det uttryckligen kontrasten mellan de tama illustrationerna och de kraftfulla skisserna som satte igång grubblerierna. Dessutom retade det mig att jag så totalt missade humorn och uttrycksfullheten vid första påseendet. Frågar mig om min blindhet var symptomatisk.

FOTNOTER:

Willner-Rönnholm, Margareta. Konstnärsslit och vardagsdröm. Åbo ritskola 1830–1981. Åbo landskapsmuseum – Åbo konstmuseum 1996. Utkom samtidigt på finska, i översättning av Reijo Juopperi: Taidekoulun arkea ja unelmia. Turun piirustuskoulu 1830–1981. Turun maakuntamuseo – Turun taidemuseo 1996. Sålts i museibutikerna på Åbo slott, Wäinö Aaltonens konstmuseum, och Åbo konstmuseum.

Pettersson, Joel (utg. av Valdemar Nyman). Jag har ju sett, Helsingfors 1972.

Hörnström, Marianne. Flyktlinjer, Aningar kring språket och kvinnan. Utgivare Ulf I. Eriksson, Brutus Östlings Bokförlag Symposion, Stockholm/Stehag 1994.

Fanon, Frantz. Svart hud, vita masker. Daidalos. Göteborg/Uddevalla (1995) 1997.

Willner-Rönnholm, Margareta. ”Om formen som en del av innehållet” (sid 63–74) i Konsten eller livet. Elever inskrivna vid Åbo ritskola 1950, deras levnadsberättelser och bildvärld. Åbo Akademis förlag 2001.

Jag har fortfarande kvar den okända ritskolelevens teckningar.