I ett A-4 kuvert, på vilket det står skrivet med min systers handstil ”Magga titta, Ritskolelev”, finns ett mindre kuvert där det står med rött ”Kirje”, och med blyerts ”Ritskolelev (död ung)”. Det lilla kuvertet innehåller ett brev och fem karikerade situationsbilder från Åbo ritskola, och det stora dessutom ett 20-tal utkast till sagoillustrationer.  Brevet är daterat den 12.2.1919.

Min morfar Teodor Schalin var lärare i Åbo ritskola 1917–1940. På 1980- och 1990-talen ägnade jag mig tidvis åt forskning kring Åbo ritskola. ”Magga titta, Ritskolelev” syftar på detta, och måste ha skrivits 1994 då vi tömde mina morföräldrars bostad.

Kuvertet drunknade sedermera i det övriga materialet, och dök upp 25 år senare, då ritskolan var slutbehandlad för min del. Jag hade kunnat använda situationsbilderna i skolans historik som utkom 1996. Nu tedde sig teckningarna i flera avseenden värdelösa, så jag flyttade kuvertet med innehåll till kategorin ”får slängas”.

För det finns gott om andra, motsvarande bilder av ritande elever, bl.a. i den handgjorda skoltidningen Piirtäjä. De färglagda sagoillustrationerna är habila, men opersonliga. De mera skissartade i bara blyerts såg vid första anblick mest ut som småbarnsklotter. Dessutom är bilderna för små (10 x 14,5) för att platsa på en vägg eller utställningsskärm. Och det kanske mest avgörande – elevens namn framgår ingenstans.

Spara, slänga, eller ge bort? Och i så fall vart? Finns det överhuvudtaget någon instans, eller person som kan tänkas vara intresserad? Reder man upp ett slumpmässigt hopkommet släktarkiv ställs man ständigt inför dessa frågor. En bakgrund som museiarbetare gör det inte lättare. Jag vet alltför väl att offentliga samlingar inte vill ha allt som erbjuds. Varje objekt, hur litet det än är innebär arbete. Och om ingen har användning för, och frågar efter den okända ritskolelevens teckningar – varför då spara?

Jag valde slänga. Det var inget lätt beslut, så jag tänkte på det ännu när jag gick i säng på kvällen.

På morgonen plockade jag upp dem ur papperskorgen igen. Jag kan ju fota dem, och ägna dem en bloggtext innan de skattar åt förgängelsen, tänkte jag. Det var först när jag fotograferade teckningarna, och förstorade upp dem på bildskärmen, som jag upptäckte hur uttrycksfulla de ’klottrade’ människofigurerna är, och hur farsartat scenerna är skildrade. De besjälas av samma ironiska distans, och är lika ’fulla i fan’ som självporträttet av den arga flickan vid staffliet.

Varför hon är arg? I kanten av bilden har hon skrivit att hon står fem timmar om dagen. Dessutom kunde det vara ganska enerverande att teckna av gipser, såsom nybörjarna fick göra. Ålänningen Joel Pettersson, som avbröt sina studier några år innan flickan daterade sitt brev, skriver i en postumt utgiven textsamling om en pojke som blir så arg att han sparkar omkull stolen som gipsfiguren står på, så att gipsen ”brakar till golvet och går i smitter smatter.”

Det framgår inte till vem brevet är skrivet. Det står bara ”Hyvä ystävä” – bästa vän. Hon skriver för att mottagaren undrat hur det går. Stilen är lakoniskt humoristisk. Hon nämner en utflykt till Nådendal med sparkstötting, som fick deltagarna att röra sig som trähästar efteråt. Hon var lyckligtvis inte med. Hon jämför språkblandningen i ritskolan med Babels torn. Folk är av olika nationaliteter, man talar olika språk, utstöter oartikulerade läten och viftar med armarna för att göra sig förstådd.

Gossen Fritz Hilberts teckningar – som jag lyfte fram i förra inlägget – var avancerade när det gällde perspektiv, stridsscener och konstruktioner, men när det gällde mänskor stela och klumpiga. Ritskolelevens bilder är också ojämna. Jag finner de färglagda illustrationerna anemiska och tafatta, medan blyertsskissernas uttrycksfullhet väcker intresse.  Kroppsställningarna ser inkända ut, som fångade med teatralisk inlevelse, och mimiken tyder på skarp iakttagelseförmåga. Dessutom får man en känsla av att hon driver med hela sagokonceptet och dess klichéer.

Det känns fräscht och modernt. Konstaterade jag. Frågade mig varför, och kom av mig i skrivandet. Jag associerade till texter jag någon gång hänvisat till rörande kvinnors upplevelse av språkförbistring i en manlig värld. Och mera generellt, till synliggörandet av subversiva drag inom konst och kultur hos förtryckta och socialt underordnade befolkningsgrupper.  Jag plockade fram böcker ur hyllorna, och funderade på paralleller när jag promenerade, åkte buss eller vaknade till på natten. Efter ivern över tänkbara läsarter kom rädslan för övertolkning. Jag vet ingenting om tecknarens känslor och åsikter. Bara för att skisserna är roliga behöver de inte uppfattas som kritiska. Barn leker, ungdomar fantiserar. Fåniga klassmarkörer har alltid väckt löje. Tecknaren kan ha klottrat roliga figurer och situationer på skoj, utan att mena någonting (vad betyder egentligen mena?). Kanske fann hon illustrationsuppdraget barnsligt (var det ett uppdrag?).

Sedan förirrade jag mig i funderingar kring dikotomier och gråskalor. Gränser dragna i vatten. Medvetet och omedvetet. Revolt och anpassning. Lek och allvar. Destruktivt och konstruktivt. Och påminde mig om hur olika man uppfattar bilder, och hur sättet att se på konst förändras över tid. Det finns hur mycket tankegods som helst att väva in i en betraktelse kring dessa skisser. Och då har jag inte ens frågat mig vilken saga de illustrerar.

Det är lätt att tappa fokus i arkivarbetet. Stannar man upp och börjar fundera kan man hamna var som helst. Gossen Fritz Hilbert fick mig att ta reda på bakgrundsfakta, medan ritskolelevens sagoskisser gav upphov till grubblerier. Ojämnheterna i gossens arbeten väckte inga frågor eftersom de motsvarade bilden av vad pojkar intresserar sig för, och det föll mig aldrig in att leta efter kritik eller ambivalens i hans krigsmotiv. När det gäller ritskoleleven var det uttryckligen kontrasten mellan de tama illustrationerna och de kraftfulla skisserna som satte igång grubblerierna. Dessutom retade det mig att jag så totalt missade humorn och uttrycksfullheten vid första påseendet. Frågar mig om min blindhet var symptomatisk.

FOTNOTER:

Willner-Rönnholm, Margareta. Konstnärsslit och vardagsdröm. Åbo ritskola 1830–1981. Åbo landskapsmuseum – Åbo konstmuseum 1996. Utkom samtidigt på finska, i översättning av Reijo Juopperi: Taidekoulun arkea ja unelmia. Turun piirustuskoulu 1830–1981. Turun maakuntamuseo – Turun taidemuseo 1996. Sålts i museibutikerna på Åbo slott, Wäinö Aaltonens konstmuseum, och Åbo konstmuseum.

Pettersson, Joel (utg. av Valdemar Nyman). Jag har ju sett, Helsingfors 1972.

Hörnström, Marianne. Flyktlinjer, Aningar kring språket och kvinnan. Utgivare Ulf I. Eriksson, Brutus Östlings Bokförlag Symposion, Stockholm/Stehag 1994.

Fanon, Frantz. Svart hud, vita masker. Daidalos. Göteborg/Uddevalla (1995) 1997.

Willner-Rönnholm, Margareta. ”Om formen som en del av innehållet” (sid 63–74) i Konsten eller livet. Elever inskrivna vid Åbo ritskola 1950, deras levnadsberättelser och bildvärld. Åbo Akademis förlag 2001.

Jag har fortfarande kvar den okända ritskolelevens teckningar.