Sophie självtredje

2 svar

År 2020 blev jag mormor och fick fira jul med den nyfödda. Barnbarnets farmor bor i Italien. Hon heter Anna, liksom Jesus mormor. I den kyrkliga konsten finns ett motiv, som bär namnet ”Anna självtredje”, där Maria och Jesus sitter i Annas famn.  Skulpturen ”Sophie självtredje” är inspirerad av detta motiv. På ett omedvetet plan måste idén ha fötts nämnda jul, fast den formade sig till tanke ett halvår senare. Den julen ville jag nämligen sända en hälsning till farmor Anna från mormor Magga, sökte lämpliga motiv i en byrålåda med gamla konstkort – och hittade en bild av en medeltida träskulptur från Rusko, föreställande Anna självtredje. Denna skulptur ingår i basutställningen på Åbo slott. Jag brukade peka ut den, när jag i yngre år guidade där.

”Sophie” var farmor till min morfar. Hon har sonen Zachris och barnbarnet Teodor i famnen. De hette Schalin i efternamn. Sophie hade växt upp på Kuddnäs gård, som lillasyster till den blivande skalden Zacharias Topelius. Hon var född 1820, gifte sig 1846 med Lars Wilhelm, som sedermera blev prost och kyrkoherde i Larsmo. Fick 7 barn av vilka 4 nådde vuxen ålder, blev änka 1882, dog 1913.

Zacharias Topelius barndomshem blev museum 1934, och arkivsamlingarna om honom upptogs 2017 bland Unescos världskulturminnen. Där ingår hundratals brev som handlar om Sophie, allt från brev där hon bara omnämns i förbigående till brev som ingående diskuterar hennes uppseendeväckande omvändelse till pietismen, och brev hon fått eller skrivit själv. Mest informativ är brevväxlingen mellan Sophie och brodern, och moderns brev till brodern, samt broderns dagböcker från ungdomsåren.*(1)  Förutom arkivmaterialet finns det en oöverskådlig mängd bakgrundslitteratur av olika slag. Mera än jag klarar av att läsa. Ändå vet jag alldeles för mycket om Sophie. Det svårt att sammanfatta. Lättare knåda lera.

Att hitta en skulptural form för Sophies kroppshydda var inget större problem. Hon var i 80-års ålder när Schalinarna började fotografera. Bilderna visar en krokig gumma med allvarliga ögon, stor näsa och djupa fåror kring munnen. Mörkklädd i fotsid kjol, med schal över axlarna och en åtsittande bahytt på huvudet. Hon fotograferas rakt framifrån, sittande på en stol, stelt och stilla – som en skulptur. Det är en arketypisk gestalt. Tacksam att karikera. Utmaningen blev därför att inte stereotypisera henne. Jag ville inte heller tänka på henne som den strängt religiösa livsförnekare jag föreställt mig att hon var. Jag ville tänka bort pietismen.

Keramikskulpturen ”Sophie självtredje” (2021) med förlagor. Uppe t.v. självporträtt av Teodor Schalin (1882–1960) från år 1903. / Nere t.v. Johanna Sophia Schalin, f. Topelius (1820–1913) / Uppe i mitten: Anna självtredje från Rusko. Medeltida träskulptur. Åbo stads konstsamling. Foto Aleks Talve. Finna.fi  / Till höger Zachris Schalin (1854–1939).

I stället försökte jag tänka mig in i hennes roll som flerbarnsmor, och husmor på en prästgård i en fattig och isolerad skärgårdskommun. Hennes tankar och sinnesstämningar måste väldigt långt ha präglats av praktiska bekymmer och göromål. Barnen och närheten till naturen måste ha bjudit på stunder av obefläckad glädje. Jag ville ge henne ett vänligt och nyanserat ansiktsuttryck. Det finns inte på bild, men nog i text. Teodor skriver i ett skönlitterärt, självbiografiskt manuskript om hur farmors ansikte på julafton lyste i ”ett enda gott leende över hela ansiktet”*(2), och hennes svärdotter Alma skriver i ett brev från Nykarleby (Djupsten) 2.7.1912:

”Här är farmor så gammal, så gammal, men har ganska bra kommit ihåg oss alla. Men synnerligen rörande var att se huru innerligen det gladde henne att höra att pappa var kommen. Det for som ett glädje skimmer öfver hennes anlete och de blinda ögonen liksom strålade då de riktades upp mot det håll där hon förstod att far stod. Under hennes bättre tider har jag aldrig sett dess motstycke…”

Fast jag försökte tänka bort pietismen när jag gjorde skulpturen, går det inte att berätta om henne utan att gå in på trosfrågan. Religionen var en så central del av Sophies liv. Enligt sonen Zachris var huvudsaken för henne ”det djupa medvetandet om sin egen syndfullhet och det ödmjuka fasthållandet vid Guds nåd i Kristus Jesus.” Hennes käraste sysselsättning var bibelstudier, och kyrkobesök ”hennes själs åstundan” ännu i hög ålder.

De Schalinska familjebreven och Teodors manuskript ger bilden av en välvillig och saktmodig, men samtidigt respektingivande person. Hon fördömde ingen (eftersom hon var så medveten om sin egen syndfullhet) men kunde ha bestämda åsikter om barnbarnens intressen och studievägar. Breven hänvisar alltid då och då till vad farmor skall tänkas tycka. Teodor kallar farmodern rar – men pojkarna är lite rädda för henne, hon är alltid så allvarsam. Bland de brev som de Schalinska skolgossarnas fick hemifrån*(3) är några från Sophie. De avslutas med religiösa förmaningar:

”Vet du det går så bra att vara snäll, arbetsam och lydig om man alltid kommer ihåg att Gud ser och vet allt hvad vi göra, det skall du aldrig någonsin glömma … / Han skrifver upp det i sin bok … / Glöm inte att be till Jesus alla dagar så hjelper han dig att bli en bra gosse till pappas och mammas glädje. / Din egen Farmor” (till Arnold 3.3.1898).

Sophies vägval

Det var en skandal av stora mått när den 22-åriga Sophie hösten 1842 gick med i den pietistiska väckelserörelsen. Hon blev ”väckt” av att lyssna på N.G. Malmbergs predikningar i Nykarleby kyrka. Han var kapellansadjunkt andra halvåret 1842, och en av rörelsens förgrundsgestalter. Då var pietismen sedan länge ett allmänt samtalsämne. Det pratades om slitningar inom familjer där nyfrälsta tog avstånd från sina närmaste, och pietisternas asketiska klädsel och livsföring väckte uppmärksamhet.

Rörelsen hade haft sin största spridning bland folk som levde fattigt och enkelt annars också. Inom societetskretsarna, där flärdfullheten var en viktig statusmarkör, fick den inget nämnvärt gensvar. Sophie Topelius’ omvändelse kom därför att chockera hela Nykarleby. Man var rädd att andra societetsflickor skulle följa hennes exempel, och inom familjens umgängeskrets var den allmänna attityden till pietismen oförstående och avståndstagande.

De som stod Sophie närmast – hennes mor (änka sedan 1831), bror, och bästa vän Emilie (sedermera hustru till Topelius) – ville förstå och acceptera Sophies beslut. Hennes omvändelse medförde ändå sorg och bekymmer. Det skvallrades och pratades så mycket ”strunt” att modern undvek att röra sig bland folk. Både modern och Emilie var rädda att Sophie skulle vända dem ryggen. Emelie hade uppslitande gräl med sina föräldrar när hon försvarade Sophie. Både Topelius och Emilie räknade med möjligheten att den andra skulle bli pietist. De intygade varandra att det inte skulle påverka deras kärlek. Men Emelie kunde anfallas av tvivel och bäva för konsekvenserna om fästmannen blir pietist: ”han får världens förakt och världens smälek, han blir en stötesten och en förargelse för sina forna vänner, och när jag tänkt hur du nu är älskad af alla människor som känner dig, ty det är du, du Zachris så – kan du tro det – har jag ej vetat hvad jag ville…” *(4)

I det första brev Sophies skrev till brodern med anledning av omvändelsen berättar hon om influenserna.  Det är nästan sönderläst av senare tiders forskare. När hon påbörjade det visste ingen annan än ”Gud och Mamma” om hennes beslut, och hon närde en förhoppning om att brodern och Emelie skulle välja samma väg. (12.10.1842) Nedanstående citat är från följande brev, när hon redan tagit del av deras reaktioner:

”… Månne ej verlden synes dig bättre än den är derföre att den nu börjat vända en mera leende sida åt dig, men jag vill ej döma jag vill endast tala om mig sjelf och tala om allt så godt jag kan… /Du mins vist huru jag alltid varit plågad af missnöje med mig sjelf isynnerhet ute i verlden bland fremmande människor och att jag nästan aldrig funnit mig väl annars än i mitt eget lugna hem. Detta missnöje var i sig sjelf syndigt ty det gälde mera mitt yttre än inre… / Ser du så är det med din stackars syster  huru kan du frukta att jag någonsin skall döma någon annan jag som har på mitt samvete den största av alla synder  otron   alla mindre oräknade… / Hvad angå mig verldens framsteg i vetenskap och konst? Jag har ju inga framsteg gjort således behöfver jag inte gå tillbaka och inga små fröjder vet jag som jag tycker mig böra försaka ty dans och dylikt har egentligen allrig roat mig…” (3.11.1842)

Två brev senare delger hon honom en dröm:

Kudnäs 29 Dec 1842 /  … en dröm skall jag berätta som jag drömt i natt  jag tyckte att vi skulle fara till Alörn du och jag och två fiskare  då steg jag först i båten och trodde att du skulle komma efter men båten gick ifrån land och du steg i en annan båt med fiskarena och jag lämnade allena med en åra  då blef jag rädd och ville vänd om men strömmen förde mig allt längre tilldess vi kom till magnörn(?)  Då ansträngde jag mig och satte åran i botten så att båten stod till dess du kom närmare  då kom du i min båt  men det beslöts att båda båtarna skulle gå i bredd genom forsen och så bar det af utföre  men mitt i värsta strömmen stötte den andra båten mot en sten och slog rakt i spillron så att karlarna med knapp nöd handt rädda si i vår båt  sedan kommo vi ut på fjerden och det blåste mycket och vår båt var så lastad att vi fruktade att den skulle sjunka  men vi kom ändå lyckligt fram till Alörn  der var Mamma och många förut och alla förundrade sig att vi hade kommit i den stormen  då jag såg tillbaka öfver sjön der var så svart och med höga hvita vågor så att äfven jag var förundrad  men solen sken på oss och vi voro glada. / Farväl glöm inte Din syster

Kuddnäs, Nykarleby. Minnessten över Zacharias Topelius, med Teodor Schalins bronsrelief från år 1918. / Nere t.v. Kuddnäs från älven, kopia av Teodor Schalin efter akvarell av J. Lindskog (foto från Mikael Schalins digitala släktarkiv) / T.h. Kuddnäs gård, fotograferad i augusti 2016 när huvudbyggnaden höll på renoveras inför Topelius 200-årsjubileum. / Sophies och Lars Wilhelm Schalins bröllop firades i den gula flygelbyggnaden. Nere t.h. citat av Topelius från Paul Nybergs bildkrönika Från Kuddnäs till Björkudden (1938): ”… Bröllopet firades tyst, utan dans, men med andeliga sånger, med många inbjudna gäster av de nygiftas trosförvanter…”

Käraste Syster – Älskade Bror

Enligt Valfrid Vasenius biografi blev den kris Sophies omvändelse åstadkom en viktig formativ erfarenhet för Topelius, som hjälpte honom att ”behålla harmonin i sitt väsen” i andra konfliktsituationer.*(5)  Konfrontationen med systerns belägenhet påverkade också hans engagemang i den tidiga kvinnorörelsen. När han ansåg att hennes son Zachris utnyttjade sina systrar för mycket som barnsköterskor skrev han till Sophie: ”Så där skrifver nu en bror, som nog varit sjelfvisk sjelf och haft en syster som fått stå tillbaka, när det gällt att bana honom väg. Men just derför inser han nu det orätta deri och vill gifva år av sitt lif för att godtgöra det.” (9.2.1891)

Topelius och Sophie hade inga andra syskon. Deras far blev förlamad från midjan neråt samma år Sophie föddes. Han dog elva år senare. Att syskonen ”stod varandra nära” är ett uttryck jag stött på flera gånger i litteraturen om Topelius. Efter den dramatiska väckelsen vädjade modern: ”Du skall så ofta du kan skrifva helst lite till Sophie … hon håller så innerligt af dig och du är hennes alt  att du förstår henne, tröstar opp henne mången gång.” (30.10.1842)

I Topelius ungdomsdagböcker är systern en självklar del av hans Kuddnäsliv. De utbyter tankar till långt in på nätterna. De spelar fyrhänt piano, umgås i samma kretsar. Med vännerna gör de underbara sommarutflykter till Alörn, de ägnar sig åt sällskapslekar, sätter upp teaterpjäser, pratar, skrattar. Topelius njöt helt och fullt av varje hemkomst. ”Och när jag så kommer till mitt goda hem igen, då andas jag åter så fritt, så lätt.” Han jämför med ”Derute i verlden”, där är ”ingen hvila, ingen ro, verket skyndar, det stora verket…” (3.7.1836)

Det var inte mången förunnat att ha en förtrogen storebror som Zacharias Topelius. Vasenius beskriver honom som en genomsympatisk person. Inga ovänner, allmänt omtyckt, speciellt i Nykarleby, vördnadsfull och uppmärksam mot de gamla, god sällskapsbroder med ungherrarna, damernas trogna riddare, de talrika släktingarnas favorit.*(6) Klart att den unga Sophie älskade och beundrade honom. När han flyttade till Helsingfors saknade hon deras samtal: ”… jag längtar ibland så mycket att få tala med dig jag skulle ha så mycket att säga, helt annat är det att skrifva, aldrig har det lyckats mig att sätta på papper hvad jag tänkt eller känt, och därför skrifver jag så ogärna.” (18.2.1840)

För Topelius förstärktes syskonbandet av den starka vänskap och respekt som hans hustru hyste för Sophie. Efter giftermålet var det i huvudsak hon som skötte familjekorrespondensen. Merparten av brevväxlingen mellan syskonen är från ungdomsåren och tiden som änka (1882) resp. änkling (1885). Brodern gav råd i världsliga frågor, och tog gärna del av Sophies synpunkter i de stora livsfrågorna.

”Ja, låtom oss byta tankar i de stora lifsfrågorna, när oss ej är förunnat att samspråka dagligen om de små! …” (ZT 4.3.1894)  // ”Jag förstår ej hvarifrån du fått den föreställningen, att ditt förra bref skulle ha gjort mig ledsen. Det var kärt, som alltid, just för att du så oförbehållsamt säger ut din mening. Det är det som gläder mig … jag ville att det som ännu skiljer oss, skulle försvinna, och derför är du numera min förtrognaste vän, – den enda, åt hvilken jag kan säga allt…” (ZT 12.6.1895)

ARKIV

Nationalbiblioteket (Kansallisarkisto), Helsingfors Universitet. (Z.Topelius saml. Coll 244 ; Schalinska Coll 309). Det mesta som rör Sophie finns där. Jag bekantade mig med materialet hösten 2015, koncentrerade mig på brevväxlingen mellan Sophie och brodern och läste ett 20-tal brev från Emelie till Sophie (finns 80; från Sophie till Emelie hittade jag bara två). Jag tittade också på moderns brev till Sophie och till ZT, i hopp om att få veta mer om Sophies giftermål och familjeliv. Breven till Sophie verkade mest handla om praktiska, husliga ting (som brödbakning) och underrättelser om andra. Jag antog breven till ZT kunde ge mer, men beslöt spara dem till senare eftersom skrivstilen var besvärlig att tyda. Några år senare fanns de i renskriven form på nätet. (https://www.sls.fi/sv/utgivning/brev-1)

Åbo Akademis bibliotek. Handskriftssamlingarna. Saml. Schalin, Teodor (Alma till Teodor) ; saml. Schalin–Willner (Sophie till Arnold).

Privatsamlingar. ”Levnadsbeskrivning för Johanna Sofia Topelius (1.3.1820–4.12.1913) av sonen Zachris Schalin, uppläst vid hennes begravning i Nykarleby”. På sid. 34 i Det Topelianska arvet. Schalinernas härstamning. Uleåborg – Nykarleby, Kuddnäs. Släkthistorik av Wilhelm Schalin, Helsingfors 1977. Duplikat 36 s.

TRYCKTA KÄLLOR OCH CITERAD LITTERATUR

Nyberg, Paul (red.): Från Kuddnäs till Björkudden. En bildkrönika om Zachris Topelius, sammanställd av Paul Nyberg. Söderströms & C:o Förlagsaktiebolag. Helsingfors 1938. 234 s. / Citat av ZT (s. 70) i bildcollaget om Kuddnäs (ovan).

Schalin, Zachris: Kuddnäs. Skalden Z. Topelius forna hemgårds historia. Skildrad av Zachris Schalin. Helsingfors 1935. Svenska Litteratursällskapet i Finland CCLI.  202 s. / Citerar inte här, men vill lyfta fram verket, eftersom där ofta hänvisas till minnesuppgifter av Sophie.

Topelius, Zacharias. Zacharias Topelius Dagböcker. Utgifna af Paul Nyberg. Åtta delar. Stockholm, Albert Bonniers Förlag 1918–1924. / Svenska Litteratursällskapet publicerade en ny utgåva i samband med Topelius 200-årsjubileum 2018.

Vasenius, Valfrid: Zacharias Topelius. Hans lif och skaldegärning. Andra bandet. Kap. 34. ”Den stora frågan” (sid. 394–422) G.W. Edlunds förlagsaktiebolag. Helsingfors 1914.

FOTNOTER

* (1) Modern hette Catharina Sophia (f. Calamnius), och dottern Johanna Sophia. Bägge brukade omnämnas med sitt andra förnamn. För tydlighetens skull skriver jag därför bara ”modern” när jag åsyftar den äldre Sophia. Eftersom både Sophies bror och son kallades Zachris, skriver jag ”Topelius”, eller ”brodern” när jag avser skalden, och använder ”Zachris” bara för min morfars far Z.Schalin. Jag bör kanske också påpeka, att förnamnen kunde skrivas på flera olika sätt, de förkortades och förenklades. Skrivformen ”Sophie”, som jag använder, förekom oftast i det material jag gick igenom. På gravstenen står det ”Sophia”.

*(2)  https://maggasarkiv.home.blog/2020/12/18/barndomsjul-pa-morfars-tid-nykarleby-1886-1903/

*(3)  https://maggasarkiv.home.blog/2021/08/05/kara-gossar-alskade-foraldrar-1890-tal/

*(4) Vasenius 418.

*(5) Vasenius 422.

*(6) Vasenius 287

Topelius dagböcker köpte jag på ett antikvariat i Stockholm, och en småkusin lyckliggjorde mig med Zachris Schalins bok om Kuddnäs historia.  Collagets övriga verk härstammar från mina morföräldrars hem.

Släktprojekt i lera (2018–2022)

1 svar

I sju år hade jag som ambition att skriva en essäbok om förmödrar. Jag besökte flera offentliga arkiv, och under pandemin gick jag igenom det släktmaterial jag haft hemma. Efter att ha läst massor av brev, berättat om arbetet i denna blogg, och imponerats av Maria Stepanovas sätt att hantera sitt släktmaterial i essäromanen Minnen av minnet*(1), valde jag att lämna bokprojektet därhän. Men jag fortsätter blogga lite till, om de förfäder jag umgåtts mest med, fast nu med utgångspunkt i en serie skulpturer som jag knåpat ihop vid sidan av arkivarbetet.

Jag har sysslat med skulptur i Åbo finskspråkiga arbetarinstitut i tiotals år. Andra har hållit på längre än så. Det är en kurs där man arbetar självständigt efter egna idéer. Läraren ger råd, tips och respons. Ibland sinar idéerna, ibland upptar de tankarna för mycket. När det blev läge att ge släktprojektet större prioritet började jag därför tillverka skulpturer med anknytning till projektet. Då kunde jag processa det jag läst, fundera över livsöden, karaktärer och relationer medan jag knådade lera – förankra engagemanget i någonting konkret som gick att hålla i, och leka med. Det resulterade i ett drygt dussin keramikskulpturer. Förutom ett släktträd och en husmodell, är det gruppskulpturer med två eller flera figurer.

Gossarna nere t.v. är gjorda efter ett ateljéfoto (F.A.V. Hjertzell, Helsingfors. 1883) och föreställer min morfar Teodor Schalin och hans ett år äldre bror Johannes, som blev fotograf. Figurerna i de övriga hörnen har haft foton av Johannes som förebilder (ca 1900-1904). Modern med baby är inspirerad av ett foto från 1923.
Tv. och uppe t.h. min morfars föräldrar Zachris och Alma (efter foto av Johannes Schalin). Dräkterna svartlera, ansiktena papperslera. I mitten och nere t.h. samma skulptur som obränd. De vita figurerna är brända, men ännu inte inte färglagda (jfr föregående bildcollage)

Idéutvecklingen startade med tanken på en modell av min morfars och hans första hustrus ateljéhus, och på någon form av släktträd. Men eftersom jag inte kände mig redo att ta itu med dessa arbeten genast började jag med att modellera människofigurer efter foto. Först utgick jag från Johannes Schalins (1881–1906) fotografier, som jag bekantat mig med under de sista arbetsåren på Åbo museicentral. Han var bror till min morfar, och arbetade som freelancefotograf innan han, 25 år gammal, dog i tuberkulos.*(2) Sedan sökte jag fram andra släktfoton, och började till slut göra egna kompositioner med stöd av flera olika bilder.

Jag tänker berätta om skulpturmotiven i kronologisk ordning, från slutet av 1800-talet till slutet av 1900-talet. Och på samma sätt som man gör muntligt när gamla släktingar kommer på tal, tar jag fasta på sådant jag själv blivit nyfiken på eller berörd av. Jag tänker också presentera de fotografier och konstverk jag haft som utgångspunkt och förebilder för skulpturerna.

Arbis-skulpturer från läsåret 2021-22, komponerade med flera olika bilder som förlaga. T.v. min mammas farmor, som födde tio barn (fyra dog tidigt), i mitten min morfars farmor med son och sonson, t.h. min mormor med barn och konstnärsmake.
Släktträd och husmodell tillverkade läsåret 2019-2020. ”Trädet” är av obränd, men ytbehandlad papperslera (nere t.h. upplyst av Led-slingor). Husmodellen består av element av bränd papperslera, som jag fogade ihop hemma med hjälp av lufttorkande Silk Clay -lera. Huset och trädet har ungefär samma höjd och diameter.

FOTNOTER

*(1)  https://maggasarkiv.home.blog/2022/05/05/brevhus-2021-22/

*(2)  Margareta Willner-Rönnholm ”Grupporträtt med fotograf. Den unge Johannes Schalins fotografiska bana” i Kuvalähde, Valokuvia Turun museokeskuksen kokoelmasta /  Bildkälla, Fotografier ur Åbo museicentrals samling. Sid. 62-83. (Turun museokeskuksen vuosikirja Aboa 77-78, Turku 2016). ; Foton av Johannes äv. i  https://maggasarkiv.home.blog/2020/12/18/barndomsjul-pa-morfars-tid-nykarleby-1886-1903/

Fredsbonad (1980-talets början)

Lämna ett svar

En stor väggbonad, en applikation med texten: NORDEN BÖR BLI /  JORDEN BÖR BLI /  KÄRNVAPENFRI, hängde ovanför sänggaveln i min mammas sovrum i Åbo under hennes sista levnadsperiod. Hon dog hösten 1994. Efter hennes död ville vår 13-åring ha den i sitt rum, och senare, någon gång i början av 2000-talet införlivades den med Åbo museicentrals textilsamling.*(1)

Under vårens Natodebatt tänkte jag på mina föräldrars antimilitarism, undrade hur de hade reagerat – och kom ihåg min mammas applikation. Jag hade inget ordentligt foto av den själv, men museets textilkonservator Tanja Huikuri hade vänligheten att sända mig en bild. I mina gamla fotoalbum skymtar bonaden på två bilder. Den ena är från 13-åringens rum 1995. Den andra är från min mors sovrum hösten 1994. När bilden togs vårdades hon hemma, mellan två sjukhusvistelser. Fotot var hennes initiativ. ”Nog borde väl det här också dokumenteras”, muttrade hon. För själv hade hon dokumenterat min ålderstigna mormors (1897–1993) vardag och kamp vid staffliet något år tidigare. I mitt synminne av situationen är hela applikationen med – som en överskrift eller tankebubbla, men till min stora besvikelse är det bara nedersta kanten som syns i albumsbilden.

Varken jag, eller mina syskon har något minne av när vår mor, Birgitta Willner (1923–94) skulle ha sytt denna bonad, och varför. När jag överlämnade den till museet gissade jag att den var från slutet av 1970-talet eller början av 1980-talet. Under min skoltid bodde vi i Ekenäs. Min bror och jag började studera, och blev bofasta i Åbo (min syster i Sverige). Vid årsskiftet 1982 flyttade min far till Helsingfors, och min mor till Åbo. Efter 1970, då jag lämnade hemmet, har jag en ganska vag bild av hennes aktiviteter i Ekenäs. Men jag kom ihåg att hon var mycket intresserad av de kvinnogrupper som uppstod vid slutet av decenniet, och jag tänkte mig att hon kanske tillverkat applikationen med tanke på något lokalt evenemang.

Birgitta Willner, applikation från början av 1980-talet. Åbo museicentral, TMK23139. Foto Tanja Huikuri/TMK 2022.

Efter att ha bekantat mig med hennes efterlämnade papper, och letat uppgifter om kärnvapenmotstånd och fredsmarscher, har jag börjat luta mot att applikationen är från början eller medlet av 1980-talet och att den är tillverkad i Åbo och inte i Ekenäs. Jag tror inte att den är gjord med tanke på något evenemang, utan för den vägg där den hängde. Som isolering, dekoration – och besvärjelse. Och som en uppföljning av den folkliga traditionen med bonader försedda med visdomsord och fostrande motiv. Man kan se den både som ett uttryck för hennes oro och pacifistiska övertygelse, och som ett tidsdokument över fredsrörelsens dåtida omfattning, framför allt bland kvinnor.

Kvinnornas fredsmarsch från Köpenhamn till Paris fick stor uppmärksamhet. Jag minns den väl, men måste googla för att ta reda på när det var (1981).  Samtidigt blir jag påmind om ungdomarnas cykelmarsch till Tröndelag samma år – och en fredsmarsch från Stockholm till Moskva och Minsk 1982, som jag helt glömt. Den gjordes i huvudsak med tåg. Deltagarna gjorde uppehåll i Karis, och jag hittar ett TV-inslag från järnvägsstationen som rör mig nästan till tårar, och en ingående och levande skildring publicerad 40 år senare i en katolsk tidskrift.*(2)

Den bästa informationskällan blev ändå den alternativa opinions- och kulturtidskriften Folkjournalen (1980–86), som jag själv var engagerad i.*(3) Där finns bl.a. en lång krönika av Mikael Böök över kärnvapenmotståndet under flera år (nr 1/1982). Beslut, initiativ, diplomatiska utspel, möten m.m. Det var mycket som pågick på olika håll i Europa vid den tiden – massdemonstrationer, namninsamlingar, appeller. I ett tidigare nummer ingår en fredsdikt som Margit Frankenhaeuser (1898–1990) skrev inför Siv Skogmans intervju med henne (Vi vet för mycket, därför vägrar vi förneka livet, 3/1981): ”…Det är nu/ vår sista sekund/ att trotsa de härskandes/ undergångslekar/ och höja kravet/ på människornas rätt till liv.” Min mor var en generation yngre, men tillräckligt gammal för att ha egna krigsupplevelser, och för att resonera i termer av könsskillnader på samma sätt som Frankenheuser: ”Hos varje man finns en viss portion äventyrslust och spänningssökande, som vi kvinnor inte frestas av på samma sätt. Vi besitter i stället en  s p o n t a n  instinkt att värna om det, som utsätts för fara … / Tack vare vår inneboende fredsbevarelsedrift kan vi kvinnor visa vägen och föregå med gott exempel.” Fredsmarschen kallade Frankenhaeuser en ”moralisk demonstration av stora mått”.

Väggbonaden år 1995 i 13-åringens rum.

Under min mors första år i Åbo (1982) födde jag mitt första barn, och min brors fyra personers familj flyttade till England för ett läsår. I Folkjournalen 1/1983 finns en rapport av min svägerska, Margareta Nybacka-Willner, om den brittiska fredsrörelsen. Hon deltog bl.a. i en demonstration vid militärbasen Greenham Common, där 96 av NATO:s 160 kryssningsmissiler i Storbritannien skulle utplaceras. Då hade en grupp kvinnor sedan hösten 1981 upprätthållit ett fredsläger utanför området. Basen var inhägnad av ett 15 km långt stängsel, som demonstranterna skulle ”omfamna”. Margareta reste dit med tre andra kvinnor, utrustade med regnkläder, termoskaffe, smörgåsar – och långa halsdukar, för den händelse armarna inte skulle räcka till. Men halsdukarna behövdes inte. Omkring 30 000 personer mötte upp. Efter omfamningen dekorerades stängslet. Det blev en improviserad utställning över allt som är viktigt att värna och skydda och glädjas över. Och slagord som: GE FREDEN EN CHANS. / INGA KRYSSNINGSMISSILER.

Min mor fick förstås höra muntliga berättelser också. Och de vistades i England flera gånger. Min, år 1980 födda brorsdotter kom ihåg en demonstration där de skulle ligga på marken och låtsas vara döda. Jag föreställer mig att dessa personliga rapporter berörde min mor extra starkt, och att applikationen kan ha varit ett uttryck för hennes inlevelse. Bland de efterlämnade pappren finns några utkast till debattinlägg om fred och upprustning (insändare, brev) från ungefär samma period. Nästan alla är reaktioner på texter hon läst i ÅU.

”… Jag är skiträdd för världens samlade försvarsrörerlser, för mina små dotterdöttrars skull, för Alla jordens småbarns skull, och jag är rädd själv och jag vill vara med och göra en kvinnorevolution som håller stortvätt … / Försvar är inte försvar är inte försvar.” *(4)

FOTNOTER

*(1) TMK23139

*(2)    https://svenska.yle.fi/a/7-887079  ;  https://signum.se/artikelarkiv/vad-var-fredsmarsch-1982-for-nagonting/

*(3) Om Folkjournalen: https://wordpress.com/post/maggasarkiv.home.blog/234 

*(4) odaterat utkast, skrivet med blyerts på ett avrivet A4-ark (riktat till Bo Stenström, chefred 1978–87). Bland BW:s efterlämnade papper fanns 28 utkast till debattinlägg, såsom icke insända insändare och opostade brev. Av dessa handlade 11 om kvinnofrågor (feminism, ”vård”, hemarbete, ”arbete”), 5 om fredsrörelsen (pacifism, ”hjältar”), 3 om miljöfrågor och bostadspolitik, 2 om konstpolitik, 4 om pedagogik (studier, uppfostran, folkbildning), och 3 om medicinalväxter. / Åbo Akademis bibliotek. Handskriftssamlingarna. Samling Schalin–Willner, Vol 17. 

Brevhus (2021–22)

2 svar

Jag startade denna blogg som stöd för arbetet med ett släktarkiv. Det blev färdigt i september 2021, och arkivet överlämnades till handskriftssamlingarna vid ÅAB. Det blev dock en hel del papper över; ofullständiga brev med trivialt innehåll som inte gick att tidsbestämma eller attribuera, lösryckta anteckningar och uträkningar, klotter, kvitton. Det var fragment som saknade sammanhang och källvärde, men som det tog emot att slänga eftersom de tycktes materialisera så mycket levt liv.

Därför bestämde jag mig för att återanvända materialet. Jag försökte åstadkomma ett tredimensionellt collage, där röster och tidsskikt kunde leva kvar, sida vid sida som i en historisk byggnad. Som underlag formade jag en husmodell av gnagarnät, som jag tapetserade med brevbitar. Invändigt och utvändigt. Fönster och dörröppningar fick vara så många och stora att man kan kika in från olika håll, också uppifrån. Fragmenten försökte jag välja och riva så att enskilda ord och satser skulle gå att urskilja. Jag ville fånga, och förmedla känslan av att utforska ett ödehus – med flagnande taper, gamla tidningar på golven, häften, brev.

Brevhus 1. Gnagarnät, arkivrester (brev från 1870-1980-talen), tapetklister. 2021

När släktarkivet var överlämnat förlorade jag motivationen för bloggandet. Eftersom det funnits besvärande luckor i det material jag haft hemma, fortsatte jag ändå med att läsa brev som fanns i ÅAB:s arkivsamlingar sedan tidigare. En viktig orsak var mina gamla planer på att berätta om släktens osynliga kvinnor i bokform. Jag fann de pusselbitar jag sökte, och tyckte jag fått vad jag behövde för att berätta om dem. Men innan jag började skriva, ville jag åtgärda mina egna pappershögar. Det var mycket jag samlat på mig, och jag ville inte lämna åt andra, varken det tidskrävande arbetet att gå igenom allt, eller det tråkiga beslutet att slänga rubb och stubb.

När jag var klar också med det fick jag Maria Stepanovas tjocka ”romans” Minnen av minnet i min hand. Den handlar ”bara” om hur författaren forskar i sin släkt och tjatar om hur obemärkta alla var, fick jag höra. ”Men kanske den intresserar dig”. Det är sällan en bok passar ens situation så bra. Stepanova beskriver mitt famlande, mina ambitioner, hela känsloregistret, och hon vidareutvecklar och fördjupar tankeskott som dykt upp under min arbetsprocess. Boken fyllde mig med lättnad. Jag fick glömma mitt ”epos”! Stepanova har redan skrivit om allt jag velat diskutera på ett generellt plan, och mycket mera. Det som skulle återstå är detaljer som på sin höjd kan intressera anförvanter.

Att gå igenom egna papper var inte på långt när lika roligt som att utforska avlidna släktingars privatliv. Det mesta slängde jag. Men också här fanns material som hade enbart affektionsvärde, så jag gjorde ett näthus till, tapetserat med brev från barnaår och tidig ungdomstid. De flesta är från brevvänner jag inte träffat, eller som jag umgåtts med bara under något enstaka skollov, och av flyktiga bekantskaper från de första utlandsresorna. Här var det inte bara handstilarna som fascinerade mig utan också brevpappren – rosa, lila, ljusgröna, himmelsblå, liksom kuverten av hopvikta veckotidningssidor, förkärleken för olika färgs kulspets, skisser och klotter, såsom hjärtan och bilder på hundar, hästar, kläder, frisyrer.

Brevhus 2. Collaget på baksidan och detalj av balkongen till höger.

Det första brevhuset hade i alla avseenden varit ett experiment. Modellen hade jag gjort så enkel som möjligt, men den blev ändå sned och vind. Jag stack mig på de avknipsade kanterna, och det var besvärligt att foga ihop bitarna. Eftersom jag klippt till dem lite på höft var de dessutom ofta fel dimensionerade. I något skede såg skelettet ändå riktigt skulpturalt ut, och arbetet gav mersmak. Det andra huset ville jag ge en intressantare form, som en blandning av modernt höghus och gammal fabriks- eller lagerbyggnad. Någonting som associerar till miljöer där barn och ungdomar håller till. Breven valdes, revs och grupperades denna gång så att hela meningar och stycken skulle gå att läsa. Bottenvåningen reserverades för tidiga flickbrev, medan mellanvåningarna och utbuktningarna hänför sig till senare tonår, och till utlandsresorna.

Brevhus 2. Gnagarnät, brevfragment från 1960- och början av 1970-talet, tapetklister. 2022.

Detaljbilder av Brevhus 2.

Eftersom brevhusen blev ett slags minne och sammanfattning av coronatidens arkivarbete, tyckte jag de kunde passa i bloggen. När sedan coronatiden, efter Rysslands angrepp på Ukraina övergick i krigstid blev jag tveksam. Fotona av näthusen började påminna om bilderna av sönderbombade hus, och släktprojektet framstå som alltför privat och världsfrånvänt. Samtidigt har jag allt tydligare insett hur viktigt och trösterikt umgänget med förfäderna varit, och fortfarande är. Det har ingett mig samma känsla av trygghet, som jag föreställer mig att barnen förr i tiden kunde få av att lyssna till de gamlas berättelser. Eller, för att låna en liknelse av Maria Stepanova – som övergångsobjekt kan ge.

Brevhus 1, detaljer av interiören.

Liknelsen finns i en parentes, i ett kapitel om 1920-talets memoarlitteratur. Då när ”alla började minnas så snabbt; det var som om det förgångna, som ju föll samman inför deras ögon, måste fixeras innan vinden tog det.” Masskärleken för non-fiction påminner om småbarnens kärlek till nallen eller gosefilten, skriver hon: ”ett övergångsobjekt som krävs för att man skall stå ut med verkligheten”.

I skrivandes stund är det flera månader sedan jag läste Minnen av minnet. Jag gjorde inga anteckningar, och började först mot slutet vika in hörn på sidor jag kanske ville återvända till. När jag nu letar efter någonting att citera, finner jag avsnitten för mångordiga för att återge i sin helhet, och svåra att förtäta utan att komplexiteten går förlorad. Någonting vill jag ändå säga, som förklarar min fascination, och att jag ger upp mitt eget bokprojekt.

Maria Stepanova är poet, essäist, journalist och chefredaktör för den oberoende nättidskriften Colta.ru. Född och bosatt i Moskva.* Minnen av minnet kunde beskrivas som en essäroman, eller essäistisk berättelse. Den handlar om allt. Om hennes ryskjudiska släkt (brev, och t.o.m. brevväxlingar citeras i sin helhet), om hennes utdragna forskningsprocess, om 1900-talets historiska omvälvningar, och om vårt förhållande till det förflutna och till de döda, både på ett allmänt, etiskt, politiskt och personligt plan. Det sistnämnda, generella var det som kändes viktigast.

Under de perioder jag arbetat som forskare fann jag ofta processen mer spännande än resultatet: Detektivarbetet, resorna, de mänskliga mötena. Jag levde mig därför in i Stepanovas äventyr med själ och hjärta: Sitta på arkiv och plötsligt engagera sig i fel person – känna sig som den enda som någonsin ser och bryr sig om ett dokument. Att få följa med till det hus i Paris där hennes gammelmormor bodde som ung, eller när hon uppsöker en med tistlar igenvuxen kyrkogård utan att hitta de gravar hon söker – eller i en trappuppgång i en främmande stad känner sina släktingars närvaro, för att senare inse att hon befunnit sig på fel tomt.

Med många pärmar fulla med brevavskrifter blev jag varm och glad av att få läsa om hur Stepanova kunde identifiera sig med sina släktingar när hon skrev av deras brev. Hur hon kämpade för att förstå deras mikroskopiskt små bokstäver, och hur hon efterhand började ”förstå dem bättre och älska dem mer”. Så går det ofta för den som härmar, påpekar hon, och fortsätter med att problematisera det som händer när gränsen mellan eget och andras liv suddas ut. Hur man börjar bete sig som det förflutnas herre: ”… omärkligt hade föremålet för min kärlek förvandlats till en form av lösöre, som jag tyckte jag kunde handskas med hur jag ville”, skriver hon. De döda har inga rättigheter, och vem som helst kan använda alla detaljer i deras öden hur de vill…

Brevhus 1.

Jag har också känt mig betänksam många gånger. För ju mer intim jag blev med mina brevskrivare desto mer självsvåldig kände jag mig. Som konsthistoriker och museiarbetare har jag skrivit om mina morföräldrar tidigare, och om en bror till min morfar, men det har varit facktexter. Denna gång var det deras privatliv jag var intresserad av, inte deras verk. Jag ville helt enkelt lära känna dem, som man känner samtida som står en nära. Speciellt nyfiken har jag varit på hemligheter, på sådant man undvek att prata om. Jag har försvarat mig med tidsperspektivet, och att de är ”mina” släktingar, att mitt förhållningssätt är inkännande – och alla döda sedan länge.

Stepanova hade tänkt återge brev av sin far, som ännu levde. Hon var säker på att han skulle gå med på det, texten hade blivit lysande – men han sade kategoriskt nej:

”Jag vågar knappt tänka på vad gammelmormor Sarra skulle ha sagt om jag kunde ställa samma fråga till henne. … På pappa förstod jag det som att hans berättelser om livet i Kazakstan i någon mån var stiliserade, skrivna för att underhålla och glädja mottagarna. … Och om hans detaljrika brev inte kunde användas som vittnesbörd … så betydde det att alla andra gånger jag försökt att återskapa en hel värld utifrån ett brev och en gammal näsduk bara bygger på önsketänkande, det som psykoanalysen kallade för ”fantasier”. Istället för att vara en respektabel sysselsättning (forskning, undersökning) hade allt jag ägnat mig åt plötsligt visat sig vara någon freudiansk familjeroman, en sentimental romans** om det förgångna. / Och så var det verkligen. Man tittar på bilderna av sina släktingar som på ett mänskligt zoo, som på de vilda, inburade djuren med deras ogripbara, djupt fördolda liv.”

Där Stepanova hade ambitionen att berätta om hela sin släkt, utgick jag från min morfars släktgren, den som brevsamlingen härstammar från. Min morfar hade många syskon, med många barn, och med deras barn och barnbarn och barnbarnsbarn är vi många ättlingar på denna gren. När jag under processens gång varit i kontakt med en del av dem har det fungerat som en hälsosam påminnelse om att ”mina” döda släktingar inte är enbart mina – och i förlängningen, att alla kanske inte hade uppskattat den typ av ”romans” som jag velat skriva.

Stepanovas betraktelser om kampen om det förflutna; ”om äganderätten över den eller den biten av en försvunnen värld, över dem som inte längre har några rättigheter”, hör till det intressantaste i hennes ”romans”. Ämnet är dock för stort för att gå närmare in på här. Jag kan bara varmt rekommendera boken.*** Den är mycket fylligare, och mycket bättre än den jag skulle ha skrivit.

FOTNOTER

* Tidskriften pausades två dagar efter att den lag som förbjuder annan än regimtrogen journalistik antogs, och kort senare blockerades sajten i Ryssland – enligt Malin Ullgrens intervju med Maria Stepanova i Dagens Nyheter (publicerad 11.3, uppdaterad på nätet 14.3.) https://www.dn.se/kultur/forfattaren-maria-stepanova-putin-krigar-som-om-det-ar-1942/ Jag berättade ovan hur näthusen började påminna om sönderbombade hus, och släktprojektet te sig världsfrånvänt, på grund av kriget. Av samma skäl känns det obekvämt att hänvisa till Stepanova, utan att samtidigt hänvisa till hennes fördömande av kriget. Att hon skrivit dikter om anfallen mot Krim och Donbass 2014 (”The war of the beasts and animals” på engelska). Att hon hänvisar till kampen om det förflutna också i DN: ”Det förflutna är offer för kolonisering. Med kriget hävdar Putin rätten till sitt eget pastischartade minne av Sovjetunionen. Det är som om vi befinner oss inuti någon annans fiktion och det är en djupt obehaglig känsla”. Hon talar också om hur svårt det blivit att skriva; som om språket är skadat – om ord som inte längre fungerar.

** Bokens försättsblad har ”en romans” som underrubrik eller genrebeteckning. (På N/L:s pärm klassificeras den som roman)

*** Stepanova, Maria: Minnen av minnet. Översättning Nils Håkansson. 567 s. Norstedt/Litteratur, 2020. © Surkamp Verlag Berlin 2018.  Rysk originalutgåva, Novoe izdatelstvo 2017.

År 1957

Lämna ett svar

På senhösten 1957 fyllde min morfar 75 och min mormor 60. Till födelsedag fick de en 20-sidig årskrönika med färgbilder som jag ritat på uppdrag av min mamma. Under bilderna har hon förklarat vad de föreställer. År 1957 var ett händelserikt år. Jag fick en lillasyster. Hon föddes på sommaren. Somrarna tillbringade vi i Pargas, på morföräldrarnas sommarställe i Västermälö by. Jag hade en bofast bästis som hette Barbro. Vi gjorde mycket roligt tillsammans. På hösten började jag skolan. Jag var 6 år och skulle fylla sju i januari. Vi bodde i Ekenäs. Satelliten Sputnik sköts upp den 4 oktober och snurrade runt jorden i tre månader. Sputnik såg jag i Puolalaparken i Åbo tillsammans med morbror Olle.

Min mamma tyckte jag hade ett underbart sätt att rita när jag började skolan – men att det förstördes efter bara något år. Hon beklagar sig för sin kanadensiska svägerska Elisabeth Willner (f. Ferguson) i januari 1959:

“She had a wonderful way of drawing, but it was out with the school – and I hate the school for it, they have a very bad drawing instruction (but very good song teaching) that kills the interest in one year. It is not only the age. It was so pity.”*

Pärmbilden uppe t.v. / Mips döptes till Annamaria Helena. Hon är i momis famn / Vi har gymnastik i skolan. / Nedre raden: Jämt måste jag prova den röda klänningen som skulle bli färdig till mofis födelsedag. Mips är i sängen och du ser genom dörren ända till storarummet. / När jag hade varit sjuk fick jag en dag sitta ute i solen med Utta / När de där Villes var hos oss satt vi på verandan.
Uppe t.v.: Det var så många båtar som for förbi / till höger: Mamma o pappa fiskade med nät och det är jag, Margareta, som sitter i fören ; Johan och jag simmade och det var pappa som stod och tittade på.
När jag var till Åbo var jag med Olle till kiosken, Jag syns bara lite. Chokladkakorna (x) var på den hyllan / När Olle och jag och farbror Nisse Brant var till kiosken såg vi Sputnik när vi var i parken / I farbror Hockas bil
Hösten har varit regnig / Den gången vi var med pappa till Löjtlins (bybutiken) blåste det så hårt och gick stora vågor
Idag var det så hemskt roligt i skolan för vi fick se film. Ska jag rita från filmen? Först var det om nykterhet att vi skall vara nyktra. Den andra var ännu roligare. Det var om nån begravning. Dethär är en kamel.
Den roligaste gången i somras var när jag fick fara ut med Olle i Kråkan och det var så sent att Jockis hade gått i säng ren. Det är Barbro som är med på bilden fast det var nog en annan gång som hon var med. / Barbro var hos oss. Mips sover nära gungbrädet. Ser du vägen till Lillaskogen? / Vi var i ladugården hos Barbro, fast där fanns inge lejon, det ritade jag på skoj på väggen.
När jag var sjuk tittade jag på ”Kanaljen i Seraljen” och sen ville jag också rita modern konst för jag tycker det är lättare att rita. Men man måste skriva vad det är : ”Fisken simar i gröna havet och sir ett diur som pipär, å en papärslap, å sär nån här å metar, å sser iag lite tång net, å en ieda (gädda) på vattne”

FOTNOT

* Brev från Birgitta Willner (f. Schalin) till Elisabeth Willner (f. Ferguson) den 26.1.1959. Åbo Akademis bibliotek, handskriftssamlingarna. Samling Schalin-Willner, Vol 17. Det finns 20 bevarade brev från min mor till hennes svägerska i Kanada, vilka min kusin Lisa tillhandahöll i somras. De är från perioden 1958–82.

Breven från Kanada finns i Vol 18. De är 49 till antalet och omspänner en längre period (1946–1993). De flesta är skrivna av Elisabeth Willner (f. Ferguson), som började brevväxla med min mor år 1954. Några är skrivna av min farbror Gideon Willner. Han emigrerade som 17-åring år 1930. Blev gruvingenjör och arbetade vid guldgruvan Macassa i Kirkland Lake.

Rimmade resonemang (1903–60)

Lämna ett svar

Den 20 september 2021 överlämnade jag det släktarkiv jag suttit på i 27 års tid till Arkivsamlingarna vid Åbo Akademis bibliotek. Då var det färdig sorterat och samlat i sex lådor, som innehöll 19 arkivpärmar med omkring 2500 brev, och lite annat material, såsom teckningar, dagböcker och tankehäften. Jag ser överlåtelsen som jämförbar med en organdonation. Om bitar av någons liv kan vara till nytta för andra är samlingen värd sin sorteringsmöda och hyllplats.

En del av materialet är skrivet på rimmad vers. I ett tidigare inlägg* finns ett foto av min morfars far Zachris Schalin, som haft bildtexten ”Vers på löpande band. Far i författartagen.” Att snickra i ord – såväl som i trä – var för honom ett kärt nöje som följts upp av senare släktled. I det material jag förvaltade fanns ett dussin av Zachris’ hand, de äldsta från 1875, och av min mor ett 50-tal barnramsor som hon skrev på äldre dagar. Orimmad dikt skrev hon ibland som ung. Hennes far Teodor Schalin (1882–1960) ägnade sig enbart åt rimmad dikt. Det finns ca 300 renskrivna sådana, plus äldre versioner. Den äldsta, daterade, är från år 1903 och den sista är en fyra sidor lång namnsdagsvers från sommaren 1960.  År 1955 försökte han få ett urval utgivet. En del av Teodors dikter är brukspoesi, såsom bemärkelsedags- och julklappsrim, och festdikter till släktingar och umgängesbekanta. Vinjetten till bloggen ”Rötter och annat” är från en illustrerad årskrönika som han sammanställt åt sina föräldrar julen 1918.

Sorterat och levererat! Släktarkivet på trappan till Åbo Akademis bibliotek den 20.9.2021. Till höger bloggens vinjett, som härstammar från Teodors årskrönika julen 1918. Seriestrippens verser lyder: ”Sommaren herrskapet Schalin / hvar på sitt håll gungar in; / mor i Runni blir betagen, / pappa där får knip i magen; // Ailis ögon skåda få / äppelblom och himmel blå / där hon i sin matta hvilar, / mannen på Topelius filar.” (Runni var en kurort; Aili Teodors första hustru; han filar på relief till minnessten vid Kuddnäs)

”Än en gång med lust och gamman / firande vår jul tillsamman / friska, välbehållna alla / lyckliga vi må oss kalla! // Så som världen stått på ända / mycket galet kunnat hända / mycket inom denna skara / kunnat annorlunda vara! // Hvad af ondt och hvad af godt / vår familj har pröfva fått / hur hon haft det sedan senast / det skall här förtäljas genast.”

År 1918 var ett händelserikt år, både i samhället i stort, och för den Schalinska familjen med sina åldrande föräldrar och ett halvt dussin vuxna barn. Krönikan innehåller, förutom de ovan citerade inledningsverserna, tio sidor som består av en seriestripp och två fyrradiga verser. Både Teodors hustru och mor är krassliga, ”far förskräcker med sin galla” och ”Spanskan” drar genom landet. Barnfamiljerna fick en släng av sleven. Och det var inbördeskrig: ”Lika muntert annars var det: / vakt man höll mot röda gardet / bakom hemmets låsta port / nöjet mera nytt än stort.” Finland fick en kung, som inte tillträdde. År 1918 var Teodor ny i Åbo. Han hade just inlett sin bana som lärare i Åbo ritskola, och började lite senare ha teckningslektioner också i Turun lyseo och Classicum. Ett artisthem reds med fröjd uti Albatrossens höjd – en frack anskaffas som får sitt elddop i huvudstaden; ”lärarprofvet gafs den dagen”.      

Bilder och verser från Teodors årskrönika julen 1918.

Föräldrarna fick en konstfullt illustrerad årskrönika också julen 1921. Den är ofullständigt bevarad och saknar årtal, men kan dateras av innehållet. Teodor har nu en ny hustru, Greta (f. Kegel), som prytt de tomma baksidorna med små blomstervinjetter. Några har signeringen G.K.S. som hon använde bara en kort tid. De gifte sig i juni 1921. Krönikan bär titeln ”Lutfisken”. De sex textsidor som finns kvar är försedda med två färglagda bilder som kommenteras i var sin tvåradiga vers.

Bilder från Teodors årskrönika julen 1921. Versraderna t.h. lyder: ”Här ses en stämningsfull entré; / – ack ja, vi blefvo fockade! // Här ett välbekant motiv / från Herrskapets augustilif.” (I mitten hans nya hustru Greta, och t.h. mor Alma)
Bilder från Teodors årskrönika julen 1921. T.v.: ”Här iväg ses Nordqvist larfva / för att på sin skuta skarfva”. T.h.: ”Hur årets skörd har varit rik / hörs bäst på små Schalinska skrik.” (År 1921 fick Teodors bror Arnold sitt tredje barn, och bröderna Sigmund och Olav sitt andra)

Julrim och annat traditionsmaterial kan intressera folklorister – men hur skall man förhålla sig till andra typer av rimmad dikt? Ifall de saknar litterärt värde, inte går att använda som historiskt källmaterial, och inte är illustrerade? Efter att ha läst Teodors tankehäften, många av hans brev, och minnesord om honom, är det som om jag skulle komma honom ännu lite närmare i dikterna. Där breven är anpassade till sina mottagare, och tankehäftena kretsar kring problemlösning, handlar dikterna om mera allmänna känslor och stämningar. Också när det gäller konstnärligt arbete. De svarar på den fråga som nuförtiden ställs till aktörer inom snart sagt alla områden: ”Hur känns det?”

Att vara bildkonstnär är en ensam och osäker bana. Och mytomspunnen. Under 1900-talets första decennium präglades hans tillvaro av vankelmod och rastlöshet. Då inledde han sina konststudier, gjorde studieresor utomlands och försökte leva som fri konstnär. Ibland hyrde han in sig för flera månader i någon landsortsby för att arbeta ensam och ostörd, däremellan ville han ut i världen, där han drabbades av hemlängtan. Tillvaron stabiliserades 1910, när han gifte sig, byggde hus och började arbeta som teckningslärare i Helsingfors. De äldsta dikterna är från de oroliga ungdomsåren. En som kan bottna i stämningar från hans Parisvistelse 1905–06* har titeln ”Ateljé”. Den består av nio 4-radiga verser och är daterad ”1905–1917”:

”Så är den slut, den långa dagens möda, / mitt tunga konstnärskaps martyrium. / I skymmande och öde arbetsrum / jag vaknar långsamt upp som från de döda. // Ridån gått ner: att åter snöpligt ändas / en akt i sorgespelet är förbi, / nu höljer mörker stilla mitt staffli / mens nere storstadsgatans lyktor tändas. // Jag reser mig och går som ofta förr / att stödd mot fönsterkarmen stum betrakta / den ström av vandrare som nere sakta / passerar huset med min stängda dörr. //   – – – – . Jag måste ut i storstadsvirvelns brus / att mina pulsars vilda bultning stilla, / och slår jag mig fördärvad, går mig illa, / jag kvävs, jag brinner inomhus! ”

Blyertsteckning av Greta (ant. från 1930-talet), och två dikter av Teodor om konstnärsliv. Den handskrivna är odaterad och oavslutad, ant. från tidiga ungdomsår: Inledningsverserna lyder: ”Vi ville vara pirater / i skönhetens tempelgård / vi ville helga vår lefnad åt / den heliga eldens vård // vi ville fjerran från torgens larm / i andakt lefva vårt lif / vår konst skulle vara vår offertjänst / men aldrig ett tidsfördrif…” ; Den maskinskrivna dikten är daterad 1905–1917 (citerad ovan).

”Brokig palett” hade Teodor satt som titelförslag till den rimmade journal han sände till ett förlag för utlåtande. Manuskriptet bekräftades mottaget den 8.2.1955. Några veckor senare kompletterade han samlingen med ett urval nyskrivna dikter. ”Det förefaller som den hårda pressen i fråga om dagligt porträttarbete skulle direkt framprovocera skriveriet. Det formligen dräller vid uppvaknandet av hugskott efter en helt annorlunda inriktad arbetsdag.” (utkast till följebrev 23.2.1955) De flesta av dikterna är skrivna på 1950-talet eller slutet av 1940-talet, d.v.s. under den tid jag bekantat mig med i min mormors brev till min mor, och som jag kommenterat i tidigare inlägg.* Då var Teodor ungefär i den ålder jag befinner mig i nu. Jag blev imponerad av hans ork och flit. Han hade alltid flera porträttbeställningar på gång, anlitades som föredragshållare, skrev recensioner, och hade ett rikt umgängesliv.  Min mormor uttryckte ibland oro över hans många åtaganden. I dikten ”Slängkälke” speglas hans egen olust över situationen. Där får barndomsvintrarnas iskarusell fungera som bild för vuxenlivets ekorrhjul. Dikten är daterad 12.12.1954:

” – – –  I dag bär det runt på kälke igen / och på skjuter ovän och skjuter vän, / pajasen, mig synes, i schackrutig stass, / som piskar och kör på min dårskaps lass. / – – –  / Allt mer stelnar greppet, förvandlat till kramp / där miljoner är med, delar fruktan och kamp / vid försök att hålla på släden sig kvar / där i virvlande vansinne runt den far …”

Om dikterna ”formligen drällde” ut på morgonen under dagar av intensivt arbete vid staffliet kan det inte ha blivit mycket tid för bearbetning. Åtminstone för mig verkar de sena dikterna inte lika genomarbetade som de äldre – vilka är betydligt färre och förmodligen strängare gallrade. Mängden av hugskott och brådskan att få dem till pappers kan också ha bottnat i en känsla av att inte ha så mycket tid kvar. Flera dikter kretsar kring fåfänglighet och förgänglighet – vilket också var motivet för den stora figurkomposition han arbetade med vid samma tid som samlingen ”Brokig palett”. D.v.s. altartavlan för S:ta Katarina jordfästningskapell, som jag berättade om i inlägget ”Morfars modeller” (23.7.2020). Dikterna tyder på att han tog detta målningsuppdrag på djupare allvar än jag insåg när jag skrev texten – och att det täta umgänget med motivet fick honom att tänka mera på sin egen ålder än han kanske annars hade gjort.

Merparten av festdikterna är också från 1950-talet, och slutet av 1940-talet. Det fanns säkert ett uppdämt behov av sällskapsliv efter de tunga krigsåren, och större möjligheter att delta när lärarjobben föll bort ett i taget. Julrim, och långa dikter till de egna familjemedlemmarnas bemärkelsedagar finns från alla perioder. För en nutida läsare blir könsstereotyperna tankeväckande och roande, vilket jag tidigare kommenterat i samband med festdikten för deras silverbröllop.*

Bland Teodors rimmade verser finns en gåvodikt som har källhistoriskt värde. Gåvan var en tavla som min mor år 1954 fick till sin födelsedag. Tavlan föreställer Greta vid staffliet i sällskap med två andra kvinnor. Den påbörjades planlöst, skarvades och blev förlaga till en större ateljémålning som sedan något år tillbaka ingår i Åbo konstmuseums samlingsutställning.  Den utställda duken, signerad 1928, hängde på väggen i den Schalinska bostaden till år 2014, då den donerades till museet. Den finns reproducerad i bokserien Pinx, Maalaustaide Suomessa, som exempel på nysaklighet, och i min egen artikel om konstnärsparet Teodor och Greta i serien Taidehistoriallisia tutkimuksia – Konsthistoriska studier nr 33.*

T.v. Teodor Schalin. Ateljébild, 1928, olja på duk. Åbo konstmuseum. T.h. målningens förlaga, den som gåvodikten på följande bild hänför sig till (privat ägo).

En skiss föreställande Greta som vilar händerna i famnen var utgångspunkt för målningen, vilket Teodor senare antecknat på teckningen: ”Ur denna skiss, gjord många år tidigare när sannolikt Birgitta matades och åt långsamt, växte senare den stora gruppbilden målad 1928 fram. Det var händernas väntande ställning av vila som intresserade mig.” Gåvodikten består av 23 verser på fyra rader och redogör i detalj för målningens hela tillkomsthistoria.        

Rimmat gåvobrev med 23 verser till dottern Birgitta (1954); Blyertsteckning, gjord av Greta föreställande Teodor vid skrivmaskinen, odaterad (ant. från 1930-talet) och t.h. Teodors, i gåvodikten omnämnda skiss av mor Greta som matar Birgitta (medlet av 1920-talet), brunpenna.

”När denna tavla tösen når / du fyller inga jämna år / men händelsen en kommentar / i alla fall dock med sig drar // – – – // Men roten till det hela hör: / en saga än berättas bör, / den om en liten pias nyck / och krångel vid sin morgondryck. // Mor Greta som din matning skött / när den gick trögt höll upp, och trött / två händer sjunka slutligt lät / – se bilden! – fällda över knät. // – – – // Det blev fröet; mamma kom / och posen med så småningom / helt automatiskt, som porträtt / likt Whistlers mor i silhuett! // Men nu var pappen alltför bred, / ett mål för blicken måste med – / en blomma målad? Ett staffli?  / Men än fanns plats, en yta fri…”

Dikten berättar hur ytan fylldes ut bit för bit, och hur den skarvades med en större duk, som ursprungligen var tänkt för ärkebiskopens porträtt. Vi får också veta att kvinnan som står vid blombordet är ”gudmor Elli”, och den andra, som lutar sig mot stolen ”Vera” som är iklädd Gretas skor.* När tavlan målades var Greta småbarnsmor och i den mån hon hann ägna sig åt konst, var det närmast akvarell och pennteckningar. Oljemåleri började hon ägna sig åt långt senare. Ateljéscenen är arrangerad som ett stilleben, och målarskrinet, penselburken, liksom övrig rekvisita är där för att fullända kompositionen.

”När tavlan halvvägs kommen var / och Haartman såg den hos din far / han tingade på rak arm den: / ”Till Stockholm med skall målningen!” // Det blev att pensla dag och natt / på klibbig yta och på matt / och pappen vara fick modell / för jätteduken mången kväll // Visst blev det brunt, visst blev det sås / i många stycken så förstås: / ”God teckning, färgen ej så rik” / blev gudmor Evas brevkritik.” *

FOTNOTER

1* Barndomsjul på morfars tid (18.12.2020).

2* Paris Vahto 1906 (1.9.2020); kap. ”Teodors Paris” i Albertos blick. Om fötter konst och Paris, Sannsaga, Åbo 2017.

3* Konstnärsliv 1943–57 (7.7.2020)

4* Festdikten till silverbröllopet 1946 omnämnd i inlägget Konstnärsliv, och i essän ”Non sine arte? Scener ur ett konstnärsäktenskap” i Keskellä marginaalia – Mitt i marginalen. Festskrift till Riitta Konttinen. Konsthistoriska studier 33. Helsingfors 2006.

5* Ibid, och Rakel Kallio, ”Posliininukkeja ja outoja katseita” i Pinx, Maalaustaide Suomessa, Arki ja pyhävaatteissa, Weilin+Göös, Porvoo 2001, 148–149.

6* I bildtexten till min essä i Konsthistoriska studier hade jag, på basen av muntliga minnesuppgifter, namngett de två andra kvinnorna felaktigt som museikvinnan Irja Sahlberg och grannen Karin Nenn. Systrarna Elli och Irja Sahlberg var båda ungdomsvänner till Greta. Karin Nenn bodde granne ännu i början på 1970-talet. ”Vera” kan ha varit någon annan granne. Minnesuppgifter är bedrägliga!

 7* Axel Haartman (1877–1969) var intendent för Åbo konstmuseum. ”Gudmor Eva” var ant. Teodors gudmor Eva Topelius-Acke (1855–1929), kusin till hans pappa. Eva hade själv studerat konst och var gift med den rikssvenske målaren J.A.G. Acke (1859–1924). Teodor besökte dem i deras villa på Vaxholmen 1903 när han gjorde sin första studieresa till Italien. Konstnärsvillan och dess nuvarande ägare, Acke-samlaren Claes Moser presenterades nyligen i ett reportage i Hufvudstadsbladet (3.10.2021)      

Kära gossar – Älskade föräldrar (1890-tal)

4 svar

”Att nalkas järnvägsstationen på väg bort från hemmet … ja det måtte varit redan då, som att bli rullad på bår mot en operationssal … / Underliga, metallbeslagna trappsteg, sotiga stänger och handtag av metall. Frän lukt i passagen före inträdet till kupén … / I detsamma rycker vagnen till, och med ständigt ökad hastighet rullar det hela iväg mot ett skräckfyllt okänt öde … / Huru månget år upprepades icke detta. Ett mörkt främmande rum, främlingarnas rum. Två in i själens grund bedrövade bröder vilande på var sitt hemsjukans sömnlösa plågoläger …”

Så beskrev min morfar, Teodor Schalin (1882–1960) långt senare sin första resa till skolstaden Uleåborg. När han var nio år och snart skulle fylla tio, sändes han bort från föräldrahemmet i Nykarleby, tillsammans med sin ett år äldre bror Johannes, för att gå i finskt lyceum. Han berättar om skoltiden i en något förtäckt skönlitterär uppväxtskildring på 300 sidor, som min mor hittade och skrev rent på maskin 20 år efter hans död.  I släktarkivet finns dessutom 400 brev som handlar om skoltiden i Uleåborg. Varje söndag skulle gossarna skriva hem till föräldrarna, och varje vecka kom det brev hemifrån, fulla med förmaningar och frågor.

”Tack för edra bref … / vill ändå veta mer … om timmarna i skolan och kamraterna, hur ni hinner till skolan på morgnarna och hvad ni göra på eftermiddagarna. Med hvilka kamrater äro ni mest tillsammans och hurudana gossar äro det. Har ni stridit mycket och hvad säger er tant H.? Mamma vill veta allting så noga som om mamma vore der och såge allt. I synnerhet önskar mamma att Gud skulle hjelpa er att vara snälla och förståndiga, så att alla skulle hålla af er. Gode Gud bevara mammas gossar…” (22.9.1892)

Teodor Schalin. Brevillustrationer från de tre första skolåren. Kälkbacke 10.3.1893 ; Tåg 18.3.1894 ; ångbåt 9.9.1894 ; kanon 14.10.1894. Ångbåtar kunde Teodor se från fönstret i sitt andra skolkvarter: ”Vi ha mycket trevlig utsigt från tants kammare, ångbåtarna gå af och an under fönstret. Hvita segel och roddbåtar om hvartannat”. Kanonens mekanism beskrivs i brevet (se textcitat).

Föräldrarna var svenskspråkiga, liksom de flesta andra i Nykarleby – där fadern Zachris var direktor för lärarseminariet. Beslutet att sätta gossarna i finsk skola handlade om idealism. Zachris ville att sönerna skulle känna sig lika hemmastadda i den finska språkkulturen som i den svenska. Innan gossarna skickades till Uleåborg hade de finsk hemlärare. Finskvänligheten var inte populär i Nykarleby och något som pojkarna hade blivit retade för. I Uleåborg blev de kallade ”råttor”.

”– Han är råtta, ljöd en viskning i bänken bakom … / Det var alltså motsatsen till ”finntupp” vilket han själv fått sig till livs av hemstadens pojkar … Nu var han då både finntupp och råtta i en och samma person, erkänd och gillad av ingen.”

I Uleåborg var det språkliga handikappet länge en black om foten, inte bara i skolarbetet utan också i pojkumgänget. Det haglade av svårbegripliga glåpord och kvickheter. Hemma hade de hållits strängt när det gällde bruket av ”fula ord” och de saknade, enligt Teodor nödig teknik redan på det egna tungomålet. Den som släppte sig hysterisk och rusade in i högen för att slå ifrån sig, blev kastad fram och tillbaka som en boll mellan starkare pojkar. För att smälta in i pojkdjungeln hjälpte det föga att vara ”snäll och förståndig”. Och som inackorderingshemmen sällan kunde erbjuda den tillsyn och det moraliska stöd gossarna behövt, började de snabbt missköta skolarbetet. De fick dåliga betyg, och anmärkningar för dåligt uppförande och lättja. Föräldrarnas brev präglas av oro och fylls av förebråelser, som blir kraftigare ju större gossarna och förseelserna blir.

”Mina kära gossar! Huru ondt gjorde det ej pappas och mammas hjerta att de första månadsbetygen från eder ej voro dess bättre…” (26.10.1892) / ”Har rektorn grälat på er? Der ser I nu att det inte är något lekverk att vara lyceist, utan rena allvaret. Ni måsten börja läsa så att stickorna står, annars kommer det skrala betyg! Och huru skolen I täckas komma hem med sådana? Skall seminariedirektorn få skämmas för sina pojkar? Det är riktigt sant att om ni börjar få dåliga betyg så täcks inte pappa komma till Uleåborg.” (2.11.1892)

För Teodors del fortgick vantrivseln och det dåliga uppförandet tills han började gymnasiet. Där behövdes illustrationer till konventstidningen, och dekorerade program till festerna. Hans teckningsintresse gav honom status både i kamraternas, och lärarnas ögon. Manuskriptets alter ego [Erik] finner att hans förargelseväckande okynnesritning med ens tas på högtidligaste allvar, och att han befinner sig i centrum av en utvald estetisk krets.

”Det var ej mera muskelstyrkan och sporthjältarna i klassen som dominerade, det var geniernas utvalda skara, ansedd även bland lärarna. Att speciellt Erik dessutom blivit ”en helt ny pojke, stillsam, flitig och korrekt från och med första september – undret bland under” förskaffade honom en särskild plats i solen.”

Teodor Schalin. Brevillustrationer. Landskap 28.9.1898 ; vandrare (självporträtt) 10.9.1899 ; lärarkarikatyr 2.12.1899. I uppväxtskildringen inleder lyceisten som sjundeklassist sitt konstnärliga förvärvsarbete ”i egenskap av fotografiförstorare i svartkrita, den enda form av betald konstutövning som Uleåborg kände till.”

Johannes vantrivsel fortsatte ännu i gymnasiet. Föräldrarna hade betonat att den av bröderna som är flitigare skall förmana den andra (30.9.1893). Teodor kritiserade och tjatade. Johannes orkade inte höra. Gick istället ut och vandrade på gatorna. Skolkade. De gick varandra på nerverna. Zachris försökte medla (18.+24.10.1897). Johannes skolgång avbröts i december 1898. Han konstaterades ha lungtuberkulos. Blev fotograf. Deltog i utställningar. Fick pris. Avled i januari 1906.*

Teodor berör inte broderns sjukdom i manuskriptet. Där får han bli student. Han beskrivs som mångsidigt vetgirig, med snabb uppfattning. Däremot föraktade han ”primitivt plugg” och fick gå om en klass trots gott medelvitsord. Allt kunde inte inhämtas med snabb spurtläsning.

I manuskriptet förekommer bara en bror, och en syster. I verkligheten hade Teodor fem syskon när han blev lyceist, och fick två småbröder till under Uleåborgsåren (plus en som dog i späd ålder). Innan han blev student började ytterligare två bröder studera i Uleåborg, Arnold hösten 1897 och Bengt hösten 1898. Teodor nämner dem ibland i sina brev. Han jämför med sin egen skolstart. Då var det också ständiga anmärkningar och slagsmålshistorier. Men han påpekar att Bengt inte behöver ta emot stryk då han hör till de starkaste på klassen (8.10.1899). Arnold verkar han mer bekymrad för. ”Jag har hört om folk som blifvit riktigt sjuka af att de trott sig vara det och jag är rädd att det är så med honom” (21.1.1900). Han tycker också att han äter för lite. Och också Arnold fick en rejäl skopa ovett genast första terminen:

”… att vår nya skolpojke genast första gången får ”ahkeruus parannettava”, och 4 i religion! Nu får du riktigt skämmas! Aldrig kunde vi tänka att du, som ämnar ”gå pappas väg” och bli prest … skulle vårdslösa religionstimmarna på detta sätt. Det gör riktigt ondt i hjärtat om någon av våra barn visar likgiltighet för det ämne som bör vara det allra främsta af alla, religionen! … nog är det bra sorgligt att Schalins gossar skola vara en sådan laiskuri-lauma i lärarnas ögon.” (5.11.1897)

Bokföring över skolgossarnas utgifter (februari 1895), och två brevillustrationer: Tack för pengarna 16.10.1895 ; klockan 17.3.1895. Teodors klocka var en belöning för och uppmuntran till flit. Ett och ett halvt år tidigare hade mor Alma meddelat att hon sätter 50 penni i gossarnas sparkassor för varje ”blankt betyg” (utan anmärkningar eller dåliga siffror): ”ju flitigare ni äro, dess förr få ni klockor åt er. Tänk så roligt det blir att få en egen klocka.” (9.10.1893)

Breven från Teodor till föräldrarna innehåller pliktskyldiga rapporter om skolframgångar och -motgångar, om utgifter, om släktingar de hälsat på, om inackorderingshemmen och klasskamrater. En blev relegerad för att ha förfalskat sitt betyg – hans pappa var så sträng! En annan p.g.a. ”latsjuka” – trots läkarintyg. Mycket handlar om hälsa och sjukdom. ”Vi äro någorlunda friska. Jag har svaga ben, duktig hosta, ondt i halsen och snufva. Johannes och Arnold ha också begge hosta.” (21.11.1897) Symptom beskrivs ingående. Illamående, magsjuka, inte kunnat äta, en massa kliande prickar etc. Det är ofta busväder. Ibland eldsvådor.

”Älskade mamma! Huru må ni nu der i Nykarleby.Vi må bra! (utom att jag har min magsjuka). Soldaterna har jag redan kommenderat i krig. Jag blef bjuden till Smedbergs på en stund för att jag skulle få leka med Bror Smedberg. Vi ha uppfunnit en ny slags kanoner. Den är gjord af en gevärspatron och en liten plåtbit. Så här: [bild] … Man lägger ej någonslags krut i den utan bara lite vatten som uppvärmes medelst eld …  PS. Jag glömde alldeles att nämna att här var en stor eldsvåda i går. En stor fabrik brann ner ända till grunden.” (14.10.1894)

Under Uleåborgstiden bodde Teodor i fyra olika inackorderingshem, eller skolkvarter som de också kallades. I manuskriptet får de stort utrymme. Enligt min mors efterskrift stämmer beskrivningarna väl överens med de historier Teodor brukade berätta hemma – om ogina husvärdar, och pojkstreck. Och när den forna bolagskamraten, forstmästaren Einar Reuter (Schjerfbeckbiografen A. Ahtela) kom på besök en gång, blev familjen inkallad för att höra bekräftelse på att några av de mest otroliga historierna var sanna. I slutet av manuskriptet ger han skolkvarteren skulden för mycket av den vantrivsel gossarnas led av.

”Ett inackorderingshem där främmande barn i den ömtåligaste åldern nödtorftigt uppfödas som unga djur i en farm för blotta ekonomins, för vinstens skull … det har mången gång inte så litet på sitt samvete.”

Eftersom bröderna misskötte skolarbetet genast från början, föreslog skolans rektor byte av inackorderingshem för följande läsår. Han rekommenderade en allvarlig, troende lärarfamilj. ”Lärare Raita”, som han kallas i manuskriptet, var pietist – liksom rektorn, och gossarnas farmor. Han skötte ibland lärarvikariat, men verkade mest som resetalare i nykterhet, och väckelse. När han var bortrest hade bolagisterna fria tyglar. När han var hemma måste de delta i hans väckelsemöten. Gudstjänsterna var evighetslånga, och de gråklädda karlarna som fyllde salen bolmade mahorka så luften var tjock av rök. I föräldrarnas brev omtalas han som magister Bergh:

Dagbok för skolanmärkningar läsåret 1893–94 med namnteckningar av gossarnas målsman och husvärd Immanuel Bergh (i manuskriptet ”Lärare Raita”), och brevillustration där Bergh är avbildad med eldgaffel och pipa (28.10.1894).

”Af magister Berghs alla bref, i synnerhet de två sista finna vi med sorg och bitterhet huru svårligen både lärarene och herrskapet Bergh äro missnöjda med eder för ert sjelfsvåld, er vanart och er lättja såsom orden lyda. Detta är förskräckliga saker att höra för föräldrarna, och det måste vi höra i hvarje bref. Har ni då rakt ingen hederskänsla och ingen kärlek i edra hjärtan och ingen fruktan för Guds vrede, då ni så kunna bedröfva edra föräldrar?” (25.4.1894)

Följande läsår fick de ett annat inkvarteringshem. Deras nya värdinna kallas i manuskriptet ”överstinnan”. Hos henne bodde de tre läsår. ”Vi äro nu här ett muntert bolag, 5 gossar och 2 flickor och tant. Tant är pratsam och glad”, rapporterar Teodor. Tre barn var tydligen hennes egna, det äldsta en dotter på 23 år. Enligt manuskriptet präglades hemmet av trevnad och generositet – tills den giftasvuxna dottern var bortgift. Sedan förändrades allt. Överstinnan flyttade till en billigare bostad, förlorade intresse för sina inhysingar och började snåla med både mat och värme. Einar Reuter och hans bror Osvald blev bolagister hos överstinnan hösten 1896. Bekantskapen med dem inleddes med gräl:

”Bäst Einar satt och läste såg han opp från boken och sade Jag tycker du alldeles liknar en apa. Sedan började båda att öknämna och reta mig; då tog jag fast Osvald som låg på sin säng och sparkade mig. Så började grälet. I början var jag ej alls ond, men på slutet blef jag så arg att jag tänkte dänga båda i väggen, när Osvald spottade mig rakt i ansiktet och kastade en gaffel (hvilken dock ej just skadade mig) efter mig. Einar började då bli rasande och skulle slå mig i ansiktet med en stol från hvilken jag dock redde mig med att rycka till mig en stol med hvilken jag satt för så att han blott träffade stolen. Då gick jag upp till vår kammare för att det ej skulle bli vidare af … Nu har vi dock blifvit vänner åter.” (13.9.1896)

Teodor Schalin. Illustrerat brev med karikatyrer av bolagskamraterna Osvald och Einar Reuter (12.10.1895). Osvald kallades ”Kuolema [döden] för att han ser riktigt hemsk ut när han skrattar eller ser sorgsen ut. Einar åter går alltid med näsan i vädret, knycker på nacken och är rysligt högfärdig.” Einar Reuter (alias A.Ahtela) blev känd för sin vänskap med Helene Schjerfbeck. I ett tidigare brev hade Teodor berättat om ett slagsmål med bröderna (se textcitat).

När Teodor börjar gymnasiet bor bröderna i ett nytt skolkvarter. De har ett stort rum med 3 fönster, 2 åt gatan och ett åt gården. Maten är riktigt god, ”och vi få nog äta oss mätta det är så säkert det.” (5.9.1897) I ett annat rum bor det flickor. Värdinnan är trevlig. ”Bröderna kände att de fått en vän att lita sig till och ett hem”. Mest berättar han nu om konventsliv och vänskap. Vännerna kallas i manuskriptet ”Eino” – poeten, och ”Ilmari” – hjältetenoren. Den senare var Jussi Snellman, som blev skådespelare, och gifte sig med Sibelius dotter, Ruth Snellman. Han var ”den borne charmören, skön, mörk, exotisk att skåda”. Societetsdamerna skämde bort honom, och ortens körer slogs om honom. Själv startade han en kamratkör som om nätterna drog runt på gatorna och sjöng serenader. Det blev fina upplevelser för Teodor. ”Sista natten har jag varit på serenad igen … 24 sånger på en natt.”(29.10.1899)

Uleåborgs finska lyceum, porträttfotografier av studentklassens elever våren 1900. I mitten, från vänster: Einar Wichmann (”poeten”), Teodor Schalin, och Jussi Snellman (”hjälttenoren”), och brevillustration av Teodor föreställande fotograferingen. (våren 1900, odat.)

För en blöthjärtad nutidsläsare är föräldrarnas förmaningsbrev ”fruktansvärd läsning” – för att låna ett av Zachris’ uttryck. Jag föreställer mig hur tillintetgörande det måste ha varit för de hemsjuka, retade och utskällda gossarna att få så mycket skam- och skuldbeläggande förebråelser. Deras mamma får stickningar i hjärtat av ledsamheter. ”Om mamma vore borta då ni skulle komma hem, huru tung och bitter skulle ej ångern kännas!” (25.4.1894) Deras pappa blir så gammal av allt arbete och alla bekymmer. ”Bjuden nu till att bereda honom glädje, ty hvem vet huru länge vi få behålla honom.” (12.11.1898) De jämförs med andra. Det går ovanligt bra för tant Ida Ingmans gossar, och deras småkusin Bertel är en exemplarisk yngling. ”Det hörs snart kring hela landet om en lärare har vanartiga söner.” (21.3.1896)

I förmaningsbreven låter Zachris’ strängare och kärvare, och han ger sig sällan tid att småprata om annat. Alma förebrår och förmanar lika mycket, men omsorgen om pojkarnas fysiska välmående, och de små rapporterna hemifrån gör hennes brev mildare. ”Far stökade undan sina brevskyldigheter som en plikt, och hade brått att få de obligatoriska förmaningsorden nedkastade på pappret” skriver Teodor i manuskriptet. När mor satte sig vid skrivbordet, kopplade hon däremot loss från allt annat, och ”levde ut några stunder i sin gosses sällskap, så fullt att formandet av varje enskild bokstav … blev något av en hängiven andakt.” Han citerar:

”’Men för att nu tala om något annat: jag har redan låtit bära upp rosorna från källaren. I övre hallen, du vet, på blombordet, baddar solen redan om dagarna så varmt, att man har riktiga vårkänningar. Den fuktiga mullen i krukorna doftar och de ljusgröna skotten tittar fram både här och var, på det svarta, nyss så döda stammarna. Är inte alltid våren en påminnelse om det eviga livet?’ … Sådant skrev mor helst. Att läsa de breven var som att stiga in över hemmets tröskel, där allt låg så rent och prydligt tillrättalagt av denna samma ordnande hand.”

FOTNOT

* I Åbo museicentrals publikation: Kuvalähde, Valokuvia Turun museokeskuksen kokoelmasta /  Bildkälla, Fotografier ur Åbo museicentrals samling, ingår tre artiklar om Johannes Schalin: Margareta Willner-Rönnholm ”Grupporträtt med fotograf. Den unge Johannes Schalins fotografiska bana” (62-83) ; Ismo Luukkonen ”Syvyyden lumo. Mietteitä Johannes Schalinin stereokuvien ääreltä.” (84-95) ; Hanna Talikka ”Poikkeuksia kaupunkitilassa. Havaintoja vuoden 1905 Turku-kuvista.” (178-183). (Turun museokeskuksen vuosikirja Aboa 77-78, Turku 2016).

Mammas seriekort, 1957

Lämna ett svar

När jag var 6 år fick jag en lillasyster. Hon föddes mitt på sommaren och jag och min storebror var många veckor ensamma på landet med mormor, morfar och moster Utta. Från den sommaren har jag nio kort med serier som min mamma tecknat. Åtta handlar om min nallebjörn Vippi. Jag älskade dessa kort, såsom jag älskade Vippi. De är mycket tummade och scenerna har etsat sig i minnet lika tydligt som bilderna i mina favoritböcker.

Ett kort handlar inte om Vippi, utan om min pappas nya sandaler! Jag blev besviken när jag fick det – på samma sätt som långt senare, när Tove Jansson gav ut en bok som inte längre handlade om mumintroll.

När jag nu betraktar korten slås jag av likheten mellan Vippi som vandrar med sin utfärdskorg och min pappa som vandrar med sin portfölj (ovan). Margakortet, där Vippi dirigerar takten för de uppvaktande sångarna (nedan), får mig att minnas min morfars gestalt när han högtidligt deklamerade sina hyllningsverser till mormor Greta och övriga namnsdagsbarn. I mycket påminner Vippi om Nalle Puh, men han får mig också att tänka på den typ av manlig värdighet som Muminpappan kunde stå för. Som när aktersnurran strejkar, och Vippi bestämt förklarar att man ror inte i motorbåtar och han tänker nog få igång snurran igen! (nedan)

Vippi är självklart en ”han” – liksom alla nallar? Man kan fråga sig varför. Ibland liknar han en glad baby. Han är företagsam och påhittig, och fast allt inte går som på Strömsö är slutet alltid gott. 

Kulturliv i Kokkola (1948–56)

Lämna ett svar

Mina första fem år bodde jag i Gamlakarleby (Karleby idag, Kokkola på finska). Jag har bara fragmentariska minnen från den tiden. I min mors brev har jag återupplevt en del, upptäckt vilken förtjusande människa jag en gång varit, och lärt känna mina föräldrar som unga. Det har gett mig en bild av att de gjorde mycket mera tillsammans då än senare. Och att deras umgänge var mera bohemiskt där än i Ekenäs, dit vi sedan flyttade. Dessutom har jag fått ta del av underhållande anekdoter och mött finlandssvenska kulturkändisar i början av deras bana.

”Bommen” är ett skojigt namn i barnaöron. Jag har en suddig minnesbild av ett besök, men det kan vara en efterkonstruktion. Han omtalades i varje fall ofta. Nils-Börje Stormbom, alias Bommen (1925–2016) var bl.a. kulturredaktör för Hufvudstadsbladet (Hbl) 1951–1964, och före det på Vasabladet. En kulturprofil som spelade en viktig roll för min fars journalistiska och litterära bana. Det var tack vare honom vi bodde i Gamlakarleby när jag föddes. Stormbom hade år 1948, som 23-åring, blivit erbjuden posten som chefredaktör för Österbottningen, med 30 000 i månadslön, men tackat nej:

… han skrev till Sven att han inte sticker huvudet i det getingboet för tre gånger 30 000. De som äger tidningen har nämligen mycket reaktionära åsikter och herrar redaktörer får inte skriva vad de vill. Två huvudredaktörer har redan fått sparken därifrån av sådana skäl … / Alltnog. Bommen tackade nej, men rekommenderade Sven till en mindre tjänst där – Bommen och Sundqvist hade funderat ut att det vore bra för Sven att komma in i journalistiken den vägen. Och då han inte är i ansvarig ställning är det inte så noga om hans åsikter inte passar med deras. (Birgitta Willner till Greta Schalin 25.7.1948)

Senare samma år erbjöds min far skriva om Wasa Teater för Hbl, ”Estlander ringde. Bommen förstås som rekommenderat igen”(Birgitta till Greta 23.10.48), och i något skede – kanske när Stormbom blivit Hbl:s kulturredaktör – började Sven också bidra med bokrecensioner. I Gamlakarleby och svenska Österbotten var har snart med i alla litterära sammanhang. Viktigast blev Svenska Österbottens litteraturförening, som grundades 1950 och fyra år senare började ge ut tidskriften Horisont.

Om Sven och hans tidskrift har ni väl hört där, så det behöver jag inte berätta om. Vi lever så i det att jag bekymrar mej, förargas och maffas turvis, som om det var jag själv som hade med det att göra. (sept 1954)

Hippa på Socis, och bostadsbyte, ur teckningsboken ”Willners öden och äventyr”.
Hösten 1953 flyttade vi från Katarinegatan 20 till Katarinegatan 15. ”Tyngsta sakerna i två hästlass. Resten på ÖB:s handkärra” (till GS 17/X -53)

Att min mor skrev en hel del dikter som ung kunde jag konstatera när jag sorterade hennes efterlämnade papper, och i breven berättar hon om intressanta böcker som de köpt eller som Sven fått som recensionsexemplar. Litteratur var ett intresse som de delade och diskuterade. Det var också det skrivna ordet som fört dem samman. Deras bekantskap började under kriget med brevväxling, när min pappa låg vid fronten. Senare blev litteraturen ett livsprojekt för honom, medan andra intressen blev viktigare för min mor. I Gamlakarleby deltog hon, i mån av möjlighet i alla författarbesök, litteraturcirklar och andra kulturevenemang som ordnades.

Vi var igår på välläsningstävling där Sven var ena domarn och de läste samma dikt av Lagerqvist 9 gånger. Max Furu sa att det påminde om den gången han var med och bedömde 12 potatissorter genom att smaka.  Jag förargade mig efteråt så över vafören harpa de gett första pris åt, hon var så okänslig som läder men hade en viss teknik. För mig kändes genom hela tiden hur hon var ”konstgjord”. Där fanns en enda som uppfattat vad hon läste men hon hade kanske lite kantig accent och fick bara tredje pris till min stora förargelse.  Sven skratta och trösta mej med att hon fick Frödings samlade (som var billigast) medan de andra bara fick Karlfelt och Runeberg. Som mera tröst fick jag hans arvode, 500 som jag köpte ett pat tuber oljefärg för plus eldrö vitprickig plast för kritiska ställen på köksväggen. (16.11.54)

Arbetarinstitutet stod för många av de kulturevenemang hon berättar om. Den unge Lars Huldén (1926–2016) var föreståndare 1951–56. Innan han blev språkforskare, poet, visförfattare, översättare. Han nämns ofta. Birgitta ritade vinjetter till institutets tidning och Sven vidtalades att leda litterära studiecirklar. ”Huldén är nog en välsignad sak att hålla pratet igång för Sven har en förmåga att suggerera tunghäfta på andra också”, skrev hon till sin syster. Då var de åtta deltagare. (8.3.55) Hon påminde föräldrarna om att hennes pappa träffat Huldén och kan intyga om hans ”vänligt pojkaktiga charm” (14.1.53), och när A.I:s diskussionsklubb hade som tema Kan kvinnan bli präst? –  fann hon att han har ”en så trevlig liten djävul i sig” (19.11.53). Då skulle han ”bussa ihop” Liisa Riippa med en excentrisk och strängt dogmatisk präst. ”Det kommer att bli rusning!” (Riippa anhöll 1955, som första kvinna om prästvigning. De första kvinnliga prästerna vigdes 1988). När filmklubben hade sin första föreställning, blev de ”bjudna på” Jörn Donner, som hållit föredrag och visat sin egen förfilm:

Mannekänguppvisning efter arbiskurs i klädsömnad. Några deltagare fann det så pinsamt att de spexade till det. Birgitta med en kasserad aluminiumkastrull på huvudet, flor över ansiktet och jätteparasoll i handen. (ur brev till GS 1.4.1955) ; T.h. beskrivning av Jörn Donner (till GS 8.10.1955).

Han är en kulturpersonlighet och pioniär på sitt område, men ett försenat problembarn som mänska. Hans ansikte verkar underligt blekt förstenat. Jargongen späckad med trubbiga svärord. Egocentrisk och nervös men på något sätt övertygande som rentvättad ”präktig pojke. (Skiss med texten:) Fan så ja ä mätt. Man blir så jäklit mätt av kaffe. Har ni mera pilsner? Jag tror jag skall börja utge ”Arena” igen. Jag får int annars skriva va ja vill. Int i Husis och Pressen och int i Vapaa sana heller. Men ja’ ska skriva den ensam den här gången, de bäst. Kanske me Bengt Pihlström. (8.10.55)

Om Svens litteraturcirklar hade knappt med deltagare, gällde det också andra kulturevenemang. På en föredragskväll med två inresta professorer var det skamlöst lite mänskor och de satt och förargade sig över varför inte den och den är där – ”Det är så i en småstad … /man börjar känna sig moraliskt förpliktigad.” (22.2.54) När stadens kompositör Erik Fordell hade en serie på tre föreläsningar om musikens mästare hade det första gången inte varit en enda åhörare. Andra gången var det ”1 riktig och så Lasse Huldén och sen vi”. (10.2.53)

Birgitta fann en själsfrände i Marit Fordell, Eriks hustru, som gått Ateneum och hade samma stora intresse för krukväxter. De träffades på en basar, där Marit entusiastiskt demonstrerade sina. Det finns flera beskrivningar av Marit och Erik Fordell, den längsta i ett opostat brev till en studiekamrat från semitiden:

… jag tänkte roa mej med att beskriva de bekanta vi har här i hopp om att roa dej också. Mamma brukar tycka att de är så besynnerliga. / Herrskapet F. Han okänd kompositör, lever som krogmusiker. Till uppträdandet lite geni, lite nånsorts skogstroll, mycket finurligt. Hon skön svarthårig – lockig grannblåögd pigg livlig. Men troligen skadad av en ryslig barndom. Fadern ryktbar genom en på sin tid oerhörd historia av religiös svindel… / Hon är exalterad och full av vansinniga idéer. Men älskar blommor så deras hem närmast liknar en tropisk grotta av alla växter som kryper klänger skjuter skott och blommar på golv väggar och tak. Senast jag var där fanns det väldiga krukor med knoppande amaryllislökar under alla bord och stolar… (12.3.54)

Varför brevet aldrig blev avskickat framgår av de sista meningarna: ”Det slår mej plötsligt att då vi inte sett varandra på så länge kanske du kan tänkas missuppfatta mej lite – – – Du tror väl inte att jag driver med mina vänner, tvärtom jag älskar dem för att de ha färg och originalitet”. (12.3.54) Av samma orsak vill jag inte heller själv citera allt. För jag uppfattade brevet väldigt olika innan, och efter det jag läst annat.

Birgitta berättar gärna om kulturliv och människor, men skriver också om ensamhet. Sven är mycket borta, på jobb och möten, och när hon behöver prata skriver hon brev.  ”Vi har ingendera lätt att skaffa oss vänner. Sven är reserverad och jag närmast rädd. Det behövs heller inte när man inte känner sig för tom. Sven känner sig aldrig så, han har alltid sina böcker och sitt starka huvud som gör att han kan konsumera vad som helst”. (12.3.54)

Som jag nämnde i föregående inlägg (12.3) betecknade hon paret Kalle och Katri Nylund som deras enda umgängesvänner. Kalle skulptör och Katri ivrig hantverkare. Fordells umgicks de inte med som par: ”Erik F. går aldrig till folk för han spelar på socis till 2 på natten och så skall han ännu orka ge privatlektioner och komponera på lediga stunder. Jag är lite ängslig för honom för han är en blandning av geni och naturbarn till sitt sätt och jag kan aldrig ens ana vad han tänker säga härnäst.” (till Greta 22.2.54) De var i varje fall på eftersits till Fordells när Erik hade kompositionskonserter. Första gången bävade hon inför sällskapet: ”Till Fordells efteråthippa är förutom oss inbjudna: Hans genommusikaliska mecenat, de 3 uppträdande solisterna. Punkt. O Oj. Jag som inte skiljer Gubben Noak från Björneborgarnas marsch.” (15.9.52)

Författarbesök var viktiga tilldragelser. Hon nämner många namn. Bland dem ”skönlockige blodunge” Christer Kihlman, och skalden Evert Huldén, som hon ”äntligen” fick se. Författarna är trevliga att höra på, och ofta ”sympatiska”.  Mest oförglömlig var Gunnar Björling, som nämns i flera brev. Han deltog i författarföreningens österbottniska turné 1950:

I torsdags var författarturnén i stan. Sven tog emot dem först o så var han på middag på Socis med dem o diverse från stan. Hade så gärna varit med men det var för tidigt. Det var Thomas Warburton, Solveig von Schoultz (är syster till Segerstråle), Björling, Lundén-Cronström, o så en åländska o så en Högnäs härifrån. På uppläsningen var jag nog. Björling gjorde starkt intryck på mej. Hans sätt att läsa sina dikter! Solveig von Schoultz verkade oändligt sympatisk. För att igen tala om Björling. Han var hemskt liten, vithårig med örnnäsa o strålande mörka barnögon o lång skäggstubb. Grönåldrig överrock med sammetskrage. Sven var du med honom ren sen några timmar. Jag hade förstås Sven att presentera mej o vi pratade länge och väl med honom efteråt.” (20.11.50)

Birgittas exlibris är gjort av hennes mor Greta Schalin (1897-1993) i början eller medlet av 1940-talet (g. 7.6.1947). Svens är gjort av Birgitta. Björling-citaten från deras dödsannonser (se nedan).

Ett år senare hade Sven fått Björlings senaste med dedikation. ”Han lär vara generös i det avseendet / … han är ändå en av våra finlandssvenska stora profeter. Dessutom tycker vi så om honom.” (2.12.51) Hon skrev om Björling också till semikamraten:

Har inte Folkskolans tidskrift men S berättade att det i H:fors varit nånslags kulturdag för folkskollärare där Solveig von Schoulz hållit föredrag o Björling läst sina dikter. I tidskriften hade funnits ett redaktionellt referat över mötet där ref sagt att m ä n n i s k a n  Björling gjort sympatiskt intryck, människan med spärrad stil. Det gör mig ont att så många inte tror sig förstå hans dikter. De vet inte vilka värden de går miste om. Jag vet inte var vi på svenskt språk har en så fin och innerlig dyrkare av skiftande ljus över nordisk vår och sommar. (citerar två dikter) Är det inte underligt. Jag har upplevt att två gamla fina vithåriga damer (liknade nog lärarinnor) satt framför mig och stormfnittrade som backfischar medan jag formligen satt och kämpade mot gråten av rörelse över att höra min älsklingsskald läsa de dikter som gett mig så mycket. Det kändes ganska underligt dethela och ett handgripligt bevis på att det inte finns några värden i sig själv. Det är bara hur man ser. (12.3.54)

Både Birgitta och Sven hade en text av Björling i sin dödsannons (1994 ; 2012). För Birgitta valde vi samma strof hon året innan själv valt för sin egen mor, blomstermålarinnan Greta Schalin. Långt senare, när Sven var i 90-års ålder, tog han fram en diktsamling ur hyllan, slog upp den och sade – den här vill jag ha.

Allt som är roligt (1950-tal)

Lämna ett svar

Breven från Gamlakarleby, som min mor Birgitta Willner på 1950-talet skrev till föräldrahemmet i Åbo, väcker inte bara tidiga barndomsminnen, utan för också tankarna till ett forskningsprojekt som följde mig i flera decennier.* Jag ville veta hur de tusentals okända kvinnor som studerat konst använt sin begåvning och kreativitet, om de inte gjort tavlor för utställning och försäljning. Jag tänkte mig att de skapat visuellt intressanta, originella hem som skulle gå att dokumentera och analysera. Att dessa kvinnor kunde lyftas fram som fenomen, och ses som motsvarigheter till konstnärsmytologins bohemiska män. Lite som Pippi Långstrump-kvinnor. För jag föreställde mig att de liknat min mor.

Jag spårade upp en årskull kvinnliga elever som studerat vid Åbo ritskola 1950. Det blev en tankeväckande process, och inledning till en rad uppföljningsprojekt. Men just det jag sökte såg jag mycket lite av. Eller så gick det inte att dokumentera för att det rört sig om tillfällig rekvisita och brukskonst som inte bevarats. I dag sitter jag med min mors liv som på en bricka, med hundratals brev, bilder och diverse hantverksprodukter jag inte förmått kasta bort. Nu skulle det vara möjligt att dokumentera.

Jag gräver fram schablontryckta borddukar som har fläckar, och som jag varken använder eller vågat tvätta. Hittar också en bunt klichéer, utskurna i korkmatta, vilka jag sparat för att de påminner om hemmiljön i min tidiga barndom. Undersöker min smyckeslåda. Hittar ett udda, glaserat keramikörhänge och ett oglaserat par med lövmotiv. Söker fram ett franskbrödshalsband. En barnkammartavla som fungerade som lekunderlag står gömd bakom ett skåp. Skivan har lite sprickor i kanterna, men målningen är välbehållen. Marsipanfigurerna, som jag nämnde i ett tidigare inlägg* har av förekommen anledning inte bevarats. Kasperdockorna berättade jag om i min förra bloggtext.

Birgitta Willner (1923 – 94), tygtryck och klichéer från 1950-talet

Eftersom det är arkivarbetet som utgör mitt huvudprojekt, förbigår jag senare alster. Jag håller mig till sådant hon skapade då vi bodde i Gamlakarleby, och då hon i avsaknad av telefon berättade om allt i sina brev.  Breven daterar föremålen, ger bakgrund och sammanhang.

Fast jag skrev om Pippi Långstrump, bohemiska män och min mor i samma andetag, är skillnaderna stora. Hon var ingen kraftkvinna, och inte heller hänsynslös eller maniskt produktiv. Men breven berättar ändå om attityder och förhållningssätt som bröt mot normativa husmorsideal. Det fanns sammanhang där hon tyckte sig sticka av på ett iögonenfallande sätt, och hon fick höra att hon ansågs originell. ”En fru härifrån som bara känner mig till utseende och hörsägen hade frågat Ullas granne om hon känner mej, jag lär ju vara så originell … Ser du det är ingen merit här. Och jag tuggade melankoliskt på det ett par dagar. Sen kom jag till att det varit värre om hon sagt att jag är vanlig.” (1.4.1955)

Min mor hade en förmåga att entusiasmera andra, och att själv uppfyllas av entusiasm, men kunde också bli väldigt nedstämd. Jag googlar satsen ”Humöret växlade kraftigt” och kommer fram till att hon kan ha haft ett Cyklotymt temperament. ”Får då och då om morgnarna när här är som hetast och råddigast alldeles outhärdliga under-isen-skov. Det känns då alldeles omöjligt att uthärda med mej-själv. Helvetiskt helt enkelt … Lyckligtvis räcker det aldrig mer än lite över frukost… ” (6.6.1951) De mörka tankarna minns jag väl från senare år, eftersom hon gärna tänkte högt. Men det positiva övervägde, och hennes entusiasm, och entusiasmerande närvaro, blev intimt förknippad med kreativiteten och mångsyssleriet.

De skildringar som är mest euforiska handlar om tygtryck. ”Jag är VILD av iver, och jag tycker huvudet är pinfullt av mönsteridéer och herregud vad det är roligt” (8.11.1953). ”Kanske jag lugnar mej småningom. Men det är en särdeles primitiv fröjd det där med att trycka. När man plättar klichén på och så tar opp den och ser märket efter. Det första jag gjorde var ett sånhänt (skiss) … fast jag var ensam hemma tjöt jag av förtjusning ett oartikulerat infödingstjut. Sven frågar ironiskt när jag skall rita.”  (11.11)

Birgitta Willner till Greta Schalin 11.11.1953

Hösten 1953 verkar ha varit speciellt kreativ. Då flyttade vi till en större lägenhet, på samma gata.  Omställningen var säkert inspirerande, men det var också umgänget med två nyfunna själsfränder, Peggy Krokfors och Katri Nylund. Peggy hette egentligen Birgit (f. Viklund) och var teckningslärare. Katri var gift med skulptören Kalle Nylund (1925–77) som på 1950-talet höll konstkurser i arbis. Nylunds nämner hon redan 1950, och lite senare kallar hon dem ”våra enda umgängesbekanta”.

”Katri är så söt med det att hon älskar julen … lagar franstbrösmycken, trycker dukar, förklän … Jag tycker om när folk vågar vara barnsliga.” (22.10) ”Peggy var i tagen när hon var här, kom mest för att berätta att hon hyrt en källarlokal för nöjes skull. Hon tänker hålla salong där, samla folk till att rita, franstbröda, spela ping-pong. Hon yrade om att göra väggmålningar – – Hon talade om att plocka goda avancerade teckningselever och blanda ihop med vuxna för teckningskvällar. Är hon inte en fräsch uppenbarelse!” (8.11)

Det mesta fick sin början 1953. Före det rapporterar hon bara vad hon tecknat och målat, och om den påhittighet som krävdes för att hålla familjen med mat och kläder. Och om en brevkurs om Blommor i hemmet. Hantverkandet nämns första gången i februari i ett uppmuntringsbrev till systern. Då har hon tillverkat örhängen både av franskbrödsdeg, och keramik. ”Du skall absolut börja i Åbo på nån kurs”, skriver hon. ”Man går och kommer som man tycker och i synnerhet det med leran tror jag på – att det har nån psykoterapeutisk verkan att klämma i den feta lydiga leran. Och de som går i kurserna är bara såna som går för att det är roligt – inte för att de har anlag.” (5.2)

Birgitta Willner. Örhängen från 1950-talet och brev till Ursula Schalin 5.2.1953.

”Franstbrödandet” har jag själv minnen av. Jag vet inte på vilket sätt 1950-talets franskbröd skiljde sig från dagens. Men de var mycket godare, hade tjockt skal, och det mjuka innandömet kunde man forma figurer av. Min mor gjorde blommor, som hon målade och lackade. ”Idag har jag bara målat franstbrödsblad (jag för min del skulle gärna döpa dem till akvarellblommor, det låter bättre) … Det är nog jobb med dem och jag funderar länge när jag målar och när jag sätter ihop buketter.” (8.11) Hösten 1953 gjorde Katri och hon franskbrödsblommor tillsammans. Smyckena fanns till salu i en butik. ”Men Katri visste senast att hon inte lyckats sälja mer än tre buketter. Håhå. Jag trodde de skulle gå åt som smör” (15.12). Min mor finansierade i varje fall jultvätten med sina. Tvätterskan ville ha många, som hon fick billigt: ”För jag täcks inte klå, det är så pass mycket behagligare att knåpa blommor än att stortvätta. Vi sover på bara bolstren medan lakanen torkar.”

Birgitta Willner. Franskbrödshalsband från 1950-talet.

Tillsammans med Katri gjorde hon också marsipanfigurer. Tygtryck, som var mer skrymmande och klottigt, ägnade hon sig åt hemma för sig själv. Hon skriver mest om den verksamheten, inte bara på grund av ivern, utan också för att hon ber föräldrarna om hjälp med arbetsmaterial. Åbo hade bättre utbud och kunnigare försäljare. De första mönstren hade hon tryckt med potatis på billig ravelduk. Men potatisarna höll knappt mönstret ut, innan figurerna blev suddiga i konturerna. Hon längtade efter linoleum och något att karva med. Sen visade det sig att de färger hon använt inte höll tvätt: ”… det finns enkom färg och jag vill trycka … Ge mej färg och tyg och låt mej trycka åt er … Jag vill så hemskt men har så svårt att få material här.”

Det hon inte fick före jul, fick hon i julklapp. ”Tiden efter jul hade jag så roligt att jag inte ens saknade medmänniskor. Hade fått textilfärger i julklapp och gjorde så klichéer i gummimatta. Skulle trycka ett tyg bakom Jockis säng och hade funderat ut ett arbetsamt mönster med tre små holmar … och en skuta och en vindros. I mörkviolett rött och smaragdgrönt på senapsgul botten. Jag levde faktiskt ombord på mina holmar den tiden.” (brevutkast till studiekamrat, 12.3.1954)

Birgitta Willner, klichéer för tygtryck från vintern 1994.

Att ägna sig åt hantverk är föga originellt. Om min mors mångsyssleri var speciellt i något avseende handlade det kanske om intensiteten i hennes engagemang. Att hon så helt och fullt gick upp i det hon gjorde – i kombination med den konstnärliga blick och de ambitioner hon begåvats med hemifrån. För hon ville helst skapa efter eget huvud. ”Jag tycker som Pössan om att ”Selv!” göra saker” skrev hon, som förklaring till att hon inte deltog i Peggys kurs i textiltryck hösten 1953 . Där skulle de arbetat med färdiga schabloner och Peggy bara kommendera ”tryck!”  (17.10)

”Nu senast har jag hållit på med en monumentalmålning 120 x 80 cm. I olja. Nu blir du ängslig. Lugna dej det är bara en plywoodskiva med ett landskap med järnvägsspår, landsvägar, en havsvik, en sjö en kanal mellan båda. Ett flygfält. Skog, fält, berg. Johan får den till julklapp + en samling plasttillbehör. Tre små hus, tåg, bilar, flygmaskin, båt. Katri förde mig ”på spåret”. Hon visade att hon köpt åt sin pojke till födelsedagsgåva och bad mig att köpa åt Jox. Det var en billig sats med hus osv på en sladdrig pappbit med en liten bit väg och järnväg. Hon nämnde också att pojken bett henne rita större vägar på en pappskiva. Så blev jag i tagena och har haft hemskt roligt mina ensamma kvällar. Tyvärr har jag suttit till ½ 2 på nätterna och målat. Det måste hinna torka till jul. Förvarar den på vinden. I går natt nändes jag knappt föra opp den sen jag målat några sista björkar vid spåret. Jag radade ut husen, tåget och sen åkte jag bil längs vägarna. Det gick bra med de pickusmå bilarna som hörde till satsen, men för en liten bil med hjul slingrade landsvägen för mycket. Har funderat mycket på färger, den skall vara barnkammartavla mellan verserna så jag ville få den vacker. Det blir rätt spännande att se den i dagsljus”. (15.12.1953)

Birgitta Willner. Lekunderlag och barnkammartavla. Olja på plywood 120 x 80 cm. December 1953.

FOTNOTER

* ”Kvinnliga elever vid Åbo ritskola läsåret 1950–51”,  i Taidehistoriallisia tutkimuksia – Konstvetenskapliga studier 7, Helsingfors 1987 ; Konsten eller livet. Elever inskrivna vid Åbo ritskola 1950, deras levnadsberättelser och bildvärd. Åbo Akademis förlag 2001 ;  Albertos blick, om fötter, konst och Paris, sid. 202–224 . Sannsaga, Åbo 2017.

* Konstnärsliv 1943–57, publ. 7.7.2020.